När Vidde uttryckte att hon minsann inte vill gifta sig med någon muslim härom för ett par dagar sedan så får jag erkänna att jag hajjade till. Trots att jag har hört henne säga exakt samma sak när vi varit i samma rum och jag då kunde både se hennes kroppsspråk och fråga henne direkt hur hon menade, så reagerade jag nu. Lite obehagligt, hon är väl inte rasist heller?
Nej, det är hon ju inte. Och hon menade såvitt jag kan förstå av den rad av poster hon skrivit sen dess inte att uttrycka sig fördömande eller rasistiskt eller nedsättande om muslimer eller religion eller någon annan del av folket som kan ha känt sig utpekade. Bara det att det där med att gifta sig, det behöver man göra med någon som man tror sig kunna funka riktigt bra ihop med. Vidde har tillräckligt med erfarenhet för att kunna säga om sig själv vad hon behöver och vad hon vill och inte vill ha. Gott så, det borde fler fundera över.
Det leder mig raskt in på mitt favoritämne, mig själv.
Skulle jag kunna tänka mig att gifta mig med en muslim?
Hm. Låt se.
Jag såg mig själv som en oerhört romantisk person när jag var yngre. Jag vet inte vad som hände, om det gick över eller om jag egentligen aldrig var det. Nu skulle jag definitivt säga att jag inte är romantisk. Jag är praktisk, ogillar överraskningar och romantiskt lull-lull. Vita dukar och röda rosor kan väl vara fint, men vankas det middag med de jag älskar så föredrar jag stöket på Texas Longhorn framför något mer poshigt. (Okej, jag älskar att få blommor men det ser jag mer som en arbetsskada av att ha varit skådespelare. ;))
Så ett romantiskt storbröllop, det är ingenting jag direkt drömmer om.
Varför gifter man sig? För att visa hela världen att man menar allvar och älskar varandra? För att visa Gud? För att få ärva varandra? För att man bara ska göra det? För barnen? För att få ha en hejdundrande fest? Jag vet inte.
Helt ärligt, jag vet inte. Jag kan inte se ett enda skäl som är tillräckligt starkt för att göra något så stort som att gifta sig. Jag visar förhoppningsvis mina känslor så ofta det bara går när det kommer till de jag har starka känslor för, vad resten av världen tror om oss är jag inte så bekymrad över. Gud tror jag inte på, och om han ändå skulle finnas vore han väldigt futtig om han brydde sig om att vi skrev papper på att vi är ihop. Vi vet det redan, då borde han också veta det. Så varför genomgå den där ceremonin? Det enda det skulle göra är att det blir krångligare om vi nån gång vill gå skilda vägar och det är ju inte mycket till anledning. Jag går inte omkring och räknar med att det ska ta slut precis, men man får ju vara medveten om att det kan bli så. Bara för att vi idag är det mest perfekta par som någonsin vandrat hand i hand på denna jord så kan man inte räkna med att vi kommer fortsätta vara det. Vi kommer förhoppningsvis fortsätta att utvecklas som människor båda två och det vore riktigt coolt om vi gjorde det tillsammans. Men man kan aldrig så noga veta. Jag tänker inte lova att något ska hålla i tid och evighet. Det enda jag tänker lova är att jobba på vårt förhållande efter bästa förmåga och om det går åt skogen så lovar jag att han eller hon blir den första att få veta det.
Sa ju det, oromantisk.
Och som jag nämnde, jag ogillar överraskningar. Tanken på att råka ut för en möhippa är en riktigt vidrig mardröm för mig. Som jag förstått det kan man aldrig vara riktigt säker på att folk förstår hur illa jag tycker om det. Jag låter gärna bli att gifta mig om det innebär att jag slipper vara med om en möhippa. Jo, på riktigt. Tro för all del inte att jag skojar.
Så. Njaaa. Jag har visserligen funderat på det där med giftermål och också varit förlovad en gång i tiden. Men att jag skulle gifta mig över huvud taget känns just nu rätt avlägset. Ingenting är ju mer skrivet i sten än att det kan komma att ändras förstås. Men just nu? Nej, inte med en muslim, inte med en ateist, inte med en kristen eller buddhist eller hedning heller.
Hur tänker du, vill du gifta dig? Varför, eller varför inte?
Gifte mig ung. Vi har varit gifta i 14 år. Grymt nöjd :)
Men tills man har barn blir ju alla skäl känslomässiga. Därefter kan det finnas juridiska skäl (vilket på sikt innebär att jag hoppas att äktenskapsbalken ändras, så att ALLA ungar får samma juridiska skydd, oavsett kön och sånt på föräldrarna. Men det är en annan debatt.)
Jag är ju redan gift, sedan snart 11 år (hur gick det till, jag är ju bara 22…) och kan berätta att jag gjorde det för att det kändes så himla rätt att bekräfta för omvärlden och oss själva att nu var det verkligen vi. En bekräftelse på att vi båda tänker satsa på varandra och inte ge upp utan en rejäl fight.
Det enda jag är ledsen för är att vi inte kan göra det igen, för våran bröllopsdag är en av de bästa i mitt liv. Jag hade ju också den goda smaken att göra http://phobicgamer.com till min tärna. Hon, syrran och några till såg till att möhippan blev en upplevelse och minne för livet.
Jag har inga hållbara argument för giftermål att ge dig, men för oss var det självklart och rätt.
Puss å kram!
Jag är också gift – firar 5 år om ett par veckor. Är inte heller jätteromantiskt lagd.
För oss handlade det om att officiellt bekräfta vårt val av varandra inför oss själva, omvärlden och be om Guds välsignelse över vårt äktenskap.
Rent juridiskt är det enklare att skilja på sig när man är gift än om man är sambo, om man skulle bli oense om bohag och ekonomi (om man inte har barn). Det är tydligare gränser och tydligare regler. Samma sak om något skulle hända den ena parten – det finns ett tydligt juridiskt regelverk för hur man ska hantera situationen så att den blir rättvis.
@Mackan Grattis, underbart härligt att höra! :)
Äktenskapsbalken känns som att den släpar efter mer än litegrann, jo. Kanske efterlyser jag mer flexibilitet, mer anpassning till moderna familjebildningssätt. Samtidigt begriper jag ju att det finns en poäng i att det är lite stelbent och svårforcerat.
@Sara Grattis till dig, eller ja, till er, också! :) Det gör mig glad att läsa, när det bara är rätt ska man naturligtvis göra det. Jag förstår inte själv det där med att bekräfta genom giftermål, jag har redan bekräftat så mycket jag kan att jag vill satsa på mitt förhållande med min sambo och han kan inte göra det mer tydigt för mig heller. Men där är vi nog bara olika, vare sig sämre eller bättre än den andra. Och får jag säga att jag alltid blir varm om hjärtat när du berättar om ert bröllop. :)
@MiaD Grattis till dig också! Så roligt att få höra av er som gift er och verkar nöjda och glada med det.
Jag kan absolut förstå att det är av stor vikt att be om Guds välsignelse om man är troende, även om det för mig är fullkomligt främmande och irrelevant.
Angående det juridiska som jag nästan kom in på härovan, så anser jag att det är trist att man nödvändigt måste gifta sig för att ha det regelverket att luta sig mot vid en separation. Bor man ihop så bor man ihop, har man någon slags överenskommelse borde det vara en smal sak att ordna för det på papper utan ett helt äktenskap. Okej, jag inser att det inte är så det funkar. Men det borde göra det! :)
Jag har ingen aning om hur sånt där funkar – finns det typ civilrättsliga ”avtalsmallar” eller så, som man kan få hjälp med hos någon familjejurist, tro? Jag menar, för folk som inte vill (eller under gällande lagstiftning inte får) gifta sig?
Sånt där ”vem ärver vem?” och ”Bodelning” och sånt där?
Någon som vet?
Asch – nu blev det sådär oromantiskt juridiskt igen.
Och jag ÄR ju en romantiskt lagd kille. Joråsåatte…
Giftermål innebär en hel del juridiskt skydd för båda parter, som kan vara väldigt bra att ha om förhållandet är ekonomiskt ojämlikt. Som ett exempel kan jag ta en barndomsväns föräldrar, som inte var gifta. Pappan var småföretagare, och tjänade ganska gott med pengar – först på en videobutik, sedan (eller eventuellt parallellt, lite osäker på detaljerna) på en bensinmack, och så småningom fick macken bli en närbutik i stället. Dessa pengar investerade han till stor del tillbaka i affärsverksamheten, men givetvis även i själva huset och liknande. Mamman, å andra sidan, jobbade deltid, till stor del i pappans företag. Hennes lön gick till större delen till hushållets löpande utgifter – mat och liknande.
När barnen vuxit upp gick de skilda vägar. Pappan var vid det laget tämligen rik, medan mamman inte hade mycket ekonomiska tillgångar. Hade de varit gifta hade mamman haft rätt till en hel del av de ekonomiska tillgångarna, men i det här fallet fick hon gå med nästan inget.
@Mackan Jag tycker ju att det borde finnas om inte annat, men är osäker på exakt hur det fungerar. Juridik är inte ett stort intresse. :) Och ja! Det blir väldigt fort oromantiskt när man pratar om rättigheter och lagstiftning och sånt. Rimmar det inte lite illa med äktenskapet som ett bevis för kärlek och whatnot? Ologiskt, tycker jag. ;)
@ Staffan Jag förstår inte varför det måste vara just ett äktenskap som ska till för att ge den sortens skydd. Jag inser att det är så det funkar men jag tycker det är ologiskt och dumt. Nu vet jag ju inte hur din barndomsväns föräldrar såg på saken själva efter separationen, om mamman kände sig orättvist behandlad och förfördelad, men om det var viktigt för dem att båda vid en eventuell separation hade det lika gott ställt så borde det ju ha gått att ordna ändå innan de gick skilda vägar? Även om man blir bittra fiender efteråt så är man förhoppningsvis måna om varandra medan man är tillsammans?
Jag har försörjt en tidigare pojkvän under hans arbetslöshet och utbildning, plöjde ner en hel mängd pengar i det förhållandet som jag visserligen gärna skulle vilja ha ospenderade nu, och vill man se det på det viset så skodde han sig nog rätt bra på att ha en arbetande flickvän, men då var det självklart att stötta det som var ”oss”. Jag skulle aldrig få för mig att ångra det beslutet, även om jag skulle haft det bättre ställt om jag valt att hålla hårdare i mina slantar.
@ alla: Äktenskapet _är_ ett juridiskt kontrakt. Det är det som är hela poängen med äktenskap från civilsamhällets synvinkel.
Och det är därför vi har en äktenskapsbalk och en sambobalk (eller vad den kan tänkas heta). Sambo är också ett juridiskt förhållande, men inte alls lika styrt av lagar.
Och man kan skriva samboavtal. Finns mallar för sånt på nätet, nånstans. (Tipsar om Google.) Eller så kan man vända sig till en familjejurist. Bankens jurister kan också hjälpa till med sådant, liksom med äktenskapsförord. (Kunde för fem år sen, i alla fall.)
Vill man inte använda en mall räcker det att bara skriva ett papper som båda parter skriver under och som bevittnas av tredje (och?) fjärde part. Men ett samboavtal måste registreras för att det ska vara giltigt; dvs kunna åberopas rättsligt vid tvist. Är osäker på var det ska registreras, men jag gissar Skatteverket (som sköter folkbokföring och hindersprövning vid äktenskaps ingående).
Allt detta vet jag för jag har en vän som är jurist, och jag frågade honom innan vi gifte oss om just det här med äktenskapsförord (eftersom vi hade olika stora bohag med oss in i äktenskapet och vi funderade på att skriva något om vad som tillhörde vem så vi skulle få samma saker med oss ut om det skulle gå så illa – näpp inte särskilt romantisk, här inte! ;) ).
Det man kanske fr a vill fundera över om man är sambo är just arvsrätt. Har man inte skrivit något samboavtal ärver inte sambos varandra automatiskt. För det krävs det ett uttryckligt, obestridligt testamente.
Tillägg:
Att gifta sig är inte besvärligt om man inte vill göra det besvärligt. Det tar mellan fem och tio minuter om man inte vill ha en utvecklad ceremoni. Innan vigseln måste man visserligen ansöka om hindersprövning (blankett från Skatteverket som båda skriver under), vilket tar några veckor. Efter vigseln skriver vigselförättaren under ett vigselbevis som h*n skickar till Skatteverket för registrering.
Äktenskapslagstiftning är liksom synonymt med preventivmedel – vill man inte hamna i klistret vidtar man vissa åtgärder. Svårare än så är det inte. ;)
Min poäng är att om man ska ingå ett förhållande som man tänker sig kommer att vara livet ut (eller i alla fall en stor portion av det) så bör man se till att komma överens om det ekonomiska på ett relativt tidigt stadium, medan man har möjlighet att komma överens. Det behöver inte nödvändigtvis vara giftermål, men det är ett ganska bra juridiskt ”paket”. Ska det blandas in barn i det hela blir det ännu mer aktuellt, framför allt om förhållandet är ekonomiskt ojämlikt (vilket de ofta är, kvinnor tjänar i snitt 85% av vad män gör, vilket i sin tur leder till att det är ekonomiskt rationellt för den enskilda familjen att låta mamman vara hemma mer med barn, vilket i sin tur leder till att det är risk att hon hamnar ännu mer efter…).
I korthet: giftermål är en bra försäkring mot framtida problem, och det är bättre att fixa det medan förhållandet fortfarande är bra än att vänta tills efter det gått åt skogen.
Får jag vara aningens smula vass här, med en liten betraktelse?
Detta är nu ingen som helst vetenskaplig studie, eller så, men bara för att så att säga föra in romantiken i samtalet igen…
Det förefaller mig som om många av mina killkompisar hade en rätt ”det ordnar sig” inställning till själva vigseln, medan de hade väldigt höga förväntningar på själva äktenskapet.
Och det förefaller mig att många av mina tjejkompisar ville ha en ultraromantisk vigsel och planerade den ceremonin i månader. Men sedan inte funderat så mycket över vad som skulle hända sedan, i verkligheten. Utan mer bara ”om vi får ett bra bröllop sätter det standarden för äktenskapet”.
Själva vigseln är ofta en vacker ceremoni och högtidliga löften ”till livets slut” (eller ”till döden skiljer oss åt”) och jag har väldigt vackra minnen från den dagen. Det lilla jag minns. För man ÄR helt shellchocked hela dagen, totalt fokuserad på att allt ska vara rätt och det ÄR en dag då man plötsligt hisnar inför allvaret i att dela allt, resten av livet, med en människa man älskar.
Men när Fru Andersson idag, 14 år senare, i detalj kan redogöra för rätt nyans på servetterna på festen, medan jag inte minns vad vi åt, Medan jag minns vår första lägenhet i Hagsätra, i vilken ordning vi flyttade dit, vad vi hade två av och allt det där. Obetydliga detaljer. Men som rör äktenskapet – att bli två – men inte vigseln.
Det är olika. Och det är naturligtvis olika vad vi uppfattar som romantiskt också.
Fru Andersson kan ibland, när vi snackar om den där dagen, minnas exakt vad som inte var enligt hennes förväntningar och förhoppningar. Att gästen si eller så var ”fel” klädd. Att det inte var tillräckligt stort. Eller något sådant. Själv är jag nöjd. Bara otroligt tacksam. Hon är bäst, helt enkelt, och jag vill vara henne trogen till livets slut. Vi gjorde HELT rätt som gifte oss.
Måste ju skriva…. Betyder inget alls för mig känslomässigt att vara gift jämfört med att vara sambo. Ser mig liksom inte som en ”fru” heller.
Men det betyder nåt för min man. Så då kan jag bjuda på den.
Det är bara praktiskt (juridiskt/ekonomiskt) när äktenskapet tar slut, antingen genom död eller skilsmässa. Går säkert att fixa ändå, men det kändes som att gå över ån efter vatten.
Men alla måste inte göra lika.
För övrigt vore det sorgliga vänner som utsatte dig för en möhippa du inte vill ha.
@Mackan
”…jag har väldigt vackra minnen från den dagen. Det lilla jag minns. För man ÄR helt shellchocked hela dagen, totalt fokuserad på att allt ska vara rätt och det ÄR en dag då man plötsligt hisnar inför allvaret i att dela allt, resten av livet, med en människa man älskar.”
:)
Det där ögonblicket hade jag på vigselrepetitionen, dagen innan vigseln, vid genomgången av löftesgivandet och ringväxlingen.
”Oj – det är på riktigt! Jag lyckades alltså hitta nån som vill dela resten av livet med mig…!”
Jag tror inte jag var helt övertygad om att min man verkligen älskade mig innan dess…
Och vidare: ”Okej – nu finns det ingen återvändo. Nu har jag valt. Nu är det bara att se till att det här kommer att fungera också.”
@Staffan Att man bör komma överens tidigt håller jag absolut med dig om, däremot tycker jag nog inte att äktenskapet är ett bra paket för det. Jag ser hellre att man verkligen pratar igenom, och fortsätter att prata, om hur man vill ha det och drar upp nödvändiga dokument vid behov allteftersom.
@Mackan Så intressant! Det låter som att jag nog skulle vara en typisk karl om jag skulle gifta mig då. :D Även om jag nog skulle vara noga med detaljer så ser jag mig inte minnas den typen av saker en massa år senare. Hur som helst, intressant iakttagelse. :)
@Drama Kompromiss, det gillas. Hade det varit viktigt för dig att *inte* gifta dig hade det ju blivit knepigare.
Jag är just nu inne på att det tvärtom är att gå över ån att gifta sig, men där är jag ju bevisligen i minoritet. :)
@MiaD (och @Mackan) Jag vill inte förringa era respektive upplevelser och den där starka ”holy-crap-det-här-är-på-riktigt”-känslan. Så att säga att jag faktiskt har känt sådär fastän utan att det var en särskild dag eller speciellt tillfälle känns inte vidare snällt mot er och kanske billigt i jämförelse, men för mig var det oerhört starkt och ett minne som jag vårdar.
Hanna – Bara så att det är fullständigt klart: Det är inte viktigt för mig att du gör samma erfarenheter eller på samma sätt som mig. Tvärtom faktiskt :)
Men bara för att nu säga något som inte rörde ekonomi eller juridik…
@Mackan Jösses nej! Det hade jag aldrig trott. :)
@Hanna – det kanske säger mer om @Mackan och mig att vi (eller i alla fall jag) _inte_ upplever ett sånt där ögonblick utom just i samband med vigseln…
Mycket bra skrivet inlägg! Du är så klok, när kommer din bok? :D
Jag är ju i samma läger som du, dvs ”varför ska man gifta sig, gillar man varandra så gör man”. Däremot så misstänker jag att många gifter sig för att det blir enklare då, när man ser till lagar och bestämmelser och sånt. Men det är också lite big brother, är det inte? ”Jaså, ni har varit sambo i 50 år och ni har 3 ungar, men nu har en av er dött och tro fan inte att ni ska få ärva nåt! Då skulle ni gått till kyrkan!” Typ så. Det är alltså konstiga lagar och vårt sätt att se på vad som är en ”vettig” relation överhuvudtaget som skapar problem. Folk får förstås bestämma vilken eller vilka som relationer de vill ha, i alla fall ser det ut så på ytan, men när det sedan kommer till egendomar så är det ett himla hallå.
När jag var liten tänkte jag att jag skulle gifta mig, men jag tror inte att det skulle vara nåt för mig. Jag har varit brudtärna på ett riktigt prinsessbröllop och fick frågan hur det kändes att gå ner för the aisle och flera gäster frågade om jag och min best man stod på tur. Ehhh…
Egentligen är nog bröllop bara en ursäkt för folk att äta sig stånkmätta och bete sig som bufflar. Vad en möhippa ska vara bra för har jag heller ingen koll på. Oki, jag svamlar nu märker jag. Men bra inlägg som sagt!
Pingback: Det där med tvåsamhet