När Vidde uttryckte att hon minsann inte vill gifta sig med någon muslim härom för ett par dagar sedan så får jag erkänna att jag hajjade till. Trots att jag har hört henne säga exakt samma sak när vi varit i samma rum och jag då kunde både se hennes kroppsspråk och fråga henne direkt hur hon menade, så reagerade jag nu. Lite obehagligt, hon är väl inte rasist heller?

Nej, det är hon ju inte. Och hon menade såvitt jag kan förstå av den rad av poster hon skrivit sen dess inte att uttrycka sig fördömande eller rasistiskt eller nedsättande om muslimer eller religion eller någon annan del av folket som kan ha känt sig utpekade. Bara det att det där med att gifta sig, det behöver man göra med någon som man tror sig kunna funka riktigt bra ihop med. Vidde har tillräckligt med erfarenhet för att kunna säga om sig själv vad hon behöver och vad hon vill och inte vill ha. Gott så, det borde fler fundera över.

Det leder mig raskt in på mitt favoritämne, mig själv.

Skulle jag kunna tänka mig att gifta mig med en muslim?

Hm. Låt se.

Jag såg mig själv som en oerhört romantisk person när jag var yngre. Jag vet inte vad som hände, om det gick över eller om jag egentligen aldrig var det. Nu skulle jag definitivt säga att jag inte är romantisk. Jag är praktisk, ogillar överraskningar och romantiskt lull-lull. Vita dukar och röda rosor kan väl vara fint, men vankas det middag med de jag älskar så föredrar jag stöket på Texas Longhorn framför något mer poshigt. (Okej, jag älskar att få blommor men det ser jag mer som en arbetsskada av att ha varit skådespelare. ;))

Så ett romantiskt storbröllop, det är ingenting jag direkt drömmer om.

Varför gifter man sig? För att visa hela världen att man menar allvar och älskar varandra? För att visa Gud? För att få ärva varandra? För att man bara ska göra det? För barnen? För att få ha en hejdundrande fest? Jag vet inte.

Helt ärligt, jag vet inte. Jag kan inte se ett enda skäl som är tillräckligt starkt för att göra något så stort som att gifta sig. Jag visar förhoppningsvis mina känslor så ofta det bara går när det kommer till de jag har starka känslor för, vad resten av världen tror om oss är jag inte så bekymrad över. Gud tror jag inte på, och om han ändå skulle finnas vore han väldigt futtig om han brydde sig om att vi skrev papper på att vi är ihop. Vi vet det redan, då borde han också veta det. Så varför genomgå den där ceremonin? Det enda det skulle göra är att det blir krångligare om vi nån gång vill gå skilda vägar och det är ju inte mycket till anledning. Jag går inte omkring och räknar med att det ska ta slut precis, men man får ju vara medveten om att det kan bli så. Bara för att vi idag är det mest perfekta par som någonsin vandrat hand i hand på denna jord så kan man inte räkna med att vi kommer fortsätta vara det. Vi kommer förhoppningsvis fortsätta att utvecklas som människor båda två och det vore riktigt coolt om vi gjorde det tillsammans. Men man kan aldrig så noga veta. Jag tänker inte lova att något ska hålla i tid och evighet. Det enda jag tänker lova är att jobba på vårt förhållande efter bästa förmåga och om det går åt skogen så lovar jag att han eller hon blir den första att få veta det.

Sa ju det, oromantisk.

Och som jag nämnde, jag ogillar överraskningar. Tanken på att råka ut för en möhippa är en riktigt vidrig mardröm för mig. Som jag förstått det kan man aldrig vara riktigt säker på att folk förstår hur illa jag tycker om det. Jag låter gärna bli att gifta mig om det innebär att jag slipper vara med om en möhippa. Jo, på riktigt. Tro för all del inte att jag skojar.

Så. Njaaa. Jag har visserligen funderat på det där med giftermål och också varit förlovad en gång i tiden. Men att jag skulle gifta mig över huvud taget känns just nu rätt avlägset. Ingenting är ju mer skrivet i sten än att det kan komma att ändras förstås. Men just nu? Nej, inte med en muslim, inte med en ateist, inte med en kristen eller buddhist eller hedning heller.

Hur tänker du, vill du gifta dig? Varför, eller varför inte?


Flattr this