Onsdag. Idag. En dag i livet. En helt vanlig dag. Och ändå inte.

Jag hade klänning på mig till jobbet idag. En klänning som visar en hel del av mina ben, men inte så att det är opassande. Bara en klänning som slutar ovanför knäna. Röd, med vita prickar. Av alla dumheter jag plockade upp i skolåldern så är det här en av de som sitter hårdast, en av de saker som trots att det har gått ett halvt liv sedan dess så blir jag inte av med det. Man får absolut inte under några som helst omständigheter ha klänning eller kjol. Man kan ha kjol om den är lång, och tight. Huvudsaken är att den inte lätt går att lyfta på. Kort kjol går bort. Man får absolut inte bära klänning eller kjol.

Så idag är något av en övning för mig. Intalar mig själv att det inte finns någon som kommer att lyfta på min klänning. De människorna finns inte längre i mitt liv, och jag betvivlar att de har något intresse av att okynneslyfta på klänningar där de befinner sig i sina liv idag. Men ändå. Svårt, så svårt.

Jag kom på mig själv med att sitta och tänka lite på Livet i eftermiddags. Alla dessa dagar som jag suttit i det där rummet och jobbat, svarat på samma frågor om och om och om igen. Sju år, drygt. Om en månad kommer jag vara någon annanstans, på ett annat kontor, och göra andra saker. Det var en märklig känsla. Tänkte på andra rum som jag varit i. Andra jobb, andra lokaler. Skolor jag gått på, klassrum och skolgårdar. Bussar jag åkt. Den eviga pendlaren, jag började pendla när jag var fem år, till lekis, och jag har fortsatt ända fram till idag. Alla timmar jag tillbringat på pendeltåget till och från Södertälje. Man kan säga att det var pendeltåget som lärde mig att lyssna till ljudböcker. Eller, först lärde det mig lyssna till dem och senare att somna till dem, eftersom jag alltid var så trött. Sövande berättarröster, skakandet av tåget mot rälsen. Tidiga morgnar, sena kvällar.

Snart blir det inte så tidigt, och inte sent heller. Lite bättre arbetstider, lite närmare hem. Det kommer bli bra. På något vis så ordnar det sig.

Jag tänker att jag skulle vilja återvända, ibland. Sätta mig ner och förklara för den där ensamma lilla flickan vilken jäkla styrka hon har. Att det inte är hela världen om någon lyfter på kjolen, även om de förtjänar en smäll om de försöker. Om jag kunde få henne att inte vara så orolig, att inte begränsa sig så som hon gjorde. Å andra sidan är jag rätt nöjd med hur hon blev, till slut. Och det är sant som de säger, att allt som inte dödar gör en starkare. Jag är stark. Har alltid varit.

Och idag bar jag en prickig klänning till jobbet.


Flattr this