Jag fick syn på vad någon sökt på för att hamna här hos mig igår, och började fundera lite.

Talfel. Sicket ondskefullt handikapp.

Att inte kunna göra sig förstådd lika enkelt som alla andra, att inte kunna få sin röst att låta som den gör inne i huvudet. Att aldrig kunna lita på att rösten förmedlar det man vill. När tunga och läppar bara vägrar samarbeta. Fi fan.

Jag har ett talfel, skenande tal. Jag har nämnt det förut här och brukar försöka komma ihåg att tala om det för nya människor jag möter, bara så att de ska veta. Jag hoppas att de ska hejda mig om jag drar iväg utan att märka det. Att leva med skenande tal har passat som hand i handske med min blyghet, de har liksom fött varandra. Nu är det inga större problem även om jag har mina perioder då ingenting vill funka, men när jag var yngre var jag den tysta som dels aldrig vågade säga något och när jag väl fattade mod så hade jag satsat i en kvart eller så vilket gjorde att allt kom ut i en rasande fart och ingen kunde urskilja vad jag försökte säga iallafall. Man skrattade åt mig. Jag lärde mig kvickt att det var bäst att bara vara tyst.

Först i gymnasiet blev det värdefullt att strunta i vad folk omkring mig tyckte och jag började hitta ut ur min blyghet, och därmed också talfelet. Jag gick visserligen till en talpedagog i mellanstadiet, men det var först i gymnasiet som jag kunde börja jobba med blygsel och tal på riktigt på egen hand. Grundskolan fostrar inte direkt självständiga individer, det får vi sköta på själva om det ska bli något av det…

Men tillbaka till den där sökningen. ”har talfel och det gör att jag inte vågar prata”. Och jag vill bara säga… Nej! Nej nej nej. Det är fel, inte så. Tänk inte så.

Anledningen till att man inte vågar prata är att man inte vågar. Ingenting annat. Litegrann som en person som varit med om en uppslitande separation och nu inte litar på andra människor. ”Jag kan inte lyckas med nya relationer eftersom jag har blivit så sårad förr.” Bull. Shit. Man kan hitta anledningar i det förflutna för att rättfärdiga precis vad som helst, det betyder inte att de nödvändigtvis måste hänga ihop. Om man inte litar på nya människor så litar man inte på nya människor, att det en gång var en människa som var dum mot dig betyder bara att det en gång var en människa som var dum mot dig. Ingenting annat. Bara för att man blev skrattad åt (och som vi alla vet är att bli utskrattad det absolut värsta EVAR som kan hända) när man öppnade munnen den där gången så betyder inte det att man måste hålla tyst resten av livet. Det hände, det var jobbigt, bearbeta det och Gå. Sen. Vidare.

Busenkelt att säga, liiiite svårare att utföra. Jag vet. Tro mig, jag vet…

Poängen som jag försöker komma till är att det är tillräckligt svårt utan att man behöver hänga på en massa gammalt bagage för att göra det ännu svårare. Att ha ett talfel gör att det lätt blir ett jäkla härke att umgås med människor någorlunda avslappnat och i förlängningen att hitta vänner. Och om man inte har några vänner, vem ska man då öva bort sitt talfel med?

Om du inte vågar, våga! Bara gör’t. Ingen kan pusha dig, du måste själv ta steget. Ta ett djupt andetag, blunda och hoppa. Det behöver inte vara ett stort hopp, men hoppa. Och kom ihåg att det är lättare att hoppa om du ställer ifrån dig den där stora resväskan med sten i först.


Flattr this

Advertisements