När jag såg Viddes post om hur stressad hon var över allt hon hade tänkt hinna med när hon var ledig för ett par dagar sen dök Beppo gatsopare upp i mitt huvud. Han brukar göra det, men mest när det är jag själv som håller på att stissa upp mig över allt jag borde vilja hinna göra. Ända sedan jag läste Momo – eller kampen om tiden av Michael Ende som liten tös har Beppos ord varit med mig. Han har blivit högljuddare på senare år, jag gissar att det är för att jag har behövt det mer ju äldre jag blivit.

Michael Endes böcker är speciella. Momo var inte den första av hans böcker jag läste, det bör ha varit Den Oändliga Historien eftersom jag på den tiden letade bra böcker efter tjockleken och Den Oändliga Historien är en härligt tjock och trevlig bok. Nåväl, döm om min förvåning när jag började leta efter Ende bland mina böcker och inte hittade honom. Huuur kan jag ha låtit bli att köpa de två ovan nämnda titlarna? Det måste ha varit så att jag inte ännu hunnit börja köpa mina böcker då, och alltså lånade dem på biblioteket. Pinsamt, men det är inte första gången det händer. Jag har exempelvis fått börja komplettera min Astrid Lindgren i vuxen ålder eftersom jag inte ägde en enda av hennes böcker. Det blir ju  lätt så. Nu för tiden är jag mer noggrann med att köpa sådant jag hittar och tycker om men innan veckopengen blev tillräckligt stor var jag hänvisad till skolbiblioteket. (Ett skolbibliotek som lades ner för övrigt. Jag sörjer med de elever som fick gå där då inget skolbibliotek fanns. Nu har det tydligen återupplivats, tack och lov.) Ännu pinsammare blir det eftersom jag ju faktiskt varit med och satt upp Momo, jag spelade sköldpaddan Kassiopeja i Unga Kolhuset  och var nästan med när STA satte upp den några år senare. Det är mitt ex S man kan skymta som en Grå på ett par av bilderna där bakom länken förresten.

Jag kunde dock hitta citatet jag hade brottstycken av i huvudet, Beppo gatsopares visdom, medelst Google så att jag kunde visa det för Vidde. Det bör ha hjälpt iallafall litegrann, hon verkar inte lika stressad längre. Bra!

”Du förstår Momo”, kunde han säga. ”Ofta är det så att man har en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man.” Han satt tyst ett litet tag och såg framför sig, och fortsatte sedan:
”Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer. Men varenda gång man tittar upp, så ser man att det som fortfarande är kvar inte alls blir mindre. […] Så får man bara inte göra.”
Han funderade litet igen. Sedan fortsatte han:
”Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa. Plötsligt märker man att man har sopat hela gatan.”


Flattr this

Advertisements