Det räckte ganska bra att få gnälla lite igår om hur jag bryskt rycktes tillbaka till verkligheten efter semestern för att jag skulle känna mig lite mer… Tja, social, antar jag. Märkligt det där. Gnäll lite så går det över. Works every time.

Tawna Fenske är en av mina favvo-bloggare i kategorin författare, och igår skrev hon också om hur det är att vara introvert. Fast hon gjorde det både mer roligt och mer konstruktivt än jag. Tawna är nästan alltid rolig och liksom ”snällt” ful i mun på sin blogg, och eftersom hon skriver romantiska böcker med en stor dos humor i så passar det ju bra. Hennes debutroman kommer ut i augusti, och även om jag inte har läst romantik på ganska länge så är jag allt lite sugen på att köpa den. Vi får se.

Hennes tips för att norpa åt sig ensamtid hjälper dock inte mig särskilt mycket. Även om jag är social när jag hänger på twitter eller Google+ eller Facebook eller för den delen här på bloggen, så tycker jag inte att det räknas. Det som räknas är om det är andra människor omkring mig, faktiskt närvarande liksom. (Janne räknas knappt in i andra människor, för övrigt. ;)) Men hon har en poäng i att om man vill få något gjort så är det bäst att låta bli att vara mottaglig för sin plingande mobil eller andra pockande prylar.
Jag har heller inte, som hon föreslår, någon hund som jag kan med mig ut på promenad för att vara ifred från folk. Och om jag skulle ha det vet jag inte hur väl det skulle funka. Rätta mig om jag har fel nu, men min syn på hundägare är att de liksom dras till varandra och stöter man på en annan hund ute på den där ensamma långpromenaden så kan man inte bara ignorera varandra. Man får kanske promenera där ingen annan hundägare promenerar?

En annan som nyligen pratade om introverta och extroverta människor är Minx på podcasten Polyamory Weekly. The care and feeding of introverts – and what it means to be one or have one as a partner or metamour. Det gav mig en par stycken aha-upplevelser om mig själv och jag rekommenderar en lyssning om ämnet intresserar. Som vanligt när det handlar om polyamori så går det mesta att applicera på vanliga mono-personer också. Det handlar om sunt förnuft, och sunt förnuft är inte enbart en specifik livsstil förunnat trots allt.

Men som sagt, nu när jag fått gnälla lite så känner jag mig plötsligt mer social. Mer extrovert. Mer kontaktsökande. Det är väl inte så mycket att jämföra med såna som är extroverta på riktigt, men för mig är det trevligt att känna att jag har lite av båda i mig, även om det ena väger över.


Flattr this

Annonser