Idag börjar Eurocon. Jag ska dit, det blir min första con på… många år. Jösses, jag tror att min senaste con var Akrostikon. Det var i Göteborg, en supermysig liten tillställning. Det var… 2001. Gulp. Då var jag nyinflyttad till Stockholmsområdet (shut up, när man har bott i Hälleforsnäs räknas faktiskt Södertälje till Stockholm :)) och jag och dåvarande fästmannen hade upptäckt att det fanns en massa science fiction-fans i världen som man kunde umgåsas med. Det var tunt med sånt ute på landsbygden, likadant med teaterföreställningar och andra sorters kultur-tilldragelser. Jag vet inte om det var nyhetens behag eller vad det var, men senare slutade jag av någon anledning gå på sånt därnt. Trist.

Lite nervöst är det allt, men av det jag minns från mina förra coner (cons? connar? kongress kanske helt enkelt) så kommer det bli rasande trevligt. Det går inte att jämföra med de stora mässorna, de som håller till på Älvsjömässan och liknande, med massor av utställare och autograferköer som kostar pengar och dylikt. Jag fattar inte riktigt varför Hanna Fahl drar den parallellen i På Stan, faktiskt. Eurocon, och vanliga år Swecon, drivs av fans för fans och blir då på en helt annan nivå. Litteratur-vinkeln snarare än actionfilm, till exempel. Det kommer en hel drös med författare, utöver hedergästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald.
Jag är dåligt påläst och kommer antagligen inte våga tilltala någon av dem. Pinsamt att vara långsamläsare i det här läget, jag har iallafall påbörjat The Dervish House som är Hugo-nominerad men inte kommit tillräckligt långt för att våga stå för det. Jag slår på mig själv som inte plockat upp En Udda Verklighet av Nene Ormes innan, för hon verkar så himla rar och trevlig. Jaja, så kan det gå.

Programmet är späckat, det finns hur många intressanta paneler och diskussioner och saker att gå och lyssna på som helst nästan.

Mest nervös är jag för att någon ska känna igen mig, eller inte känna igen mig. Det var ju ändå tio år sedan, inte minns någon lilla mig? Att jag kommer känna igen en del folk räknar jag kallt med, eller tänk om jag inte gör det? Jag glömmer bort att jag är blyg emellanåt, nu minns jag det alldeles väldigt väl.

Men jag borde inte oroa mig. Det tydligaste minnet jag har av dedäringa sf-fansen är att de är otroligt vänliga och generösa och inkluderande. Alldeles oavsett så kommer det bergis bli både roligt och givande och trevligt. Så det så.


Flattr this