Vet ni, vet ni, vet ni? Det finns hiss i det här huset! Det är alldeles magiskt!

Man traskar gatan fram, går in i porten, trycker på knappen och vips är man hemma vid sin egen dörr. Bara sådär! Framför allt är man inte helt slut, ett flåsande vrak som måste lägga sig och hämta andan en stund så fort man kommer innanför dörren.

Låt mig berätta om en liten detalj om vårt förra boende. Som jag tyckte mycket om trots allt, det är inte det. Men det fanns vissa egenheter. Som att det var ett hus utan hiss. Det hade varit helt okej, om det inte vore för att vi bodde fyra trappor upp. Fyra trappor upp utan hiss är ganska långt upp. Om man dessutom betänker den egentligen rätt lagoma promenaden från tunnelbanan, men som bestod av idel uppförsbackar i varierande lutning…

Jag tänkte när jag flyttade in att det där vänjer man sig väl vid. Om kroppen får göra det här varje dag, somliga dagar flera gånger varje dag, så blir det väl inte lika jobbigt till slut?

Fel.

Det fortsatte att vara precis lika vansinnigt jobbigt. Det enda man vande sig vid var de darrande musklerna och att vänta en liten stund med att plocka upp eventuella matvaror som man burit med sig och liknande tills kroppen hämtat sig.

Jag kom på mig själv häromdagen med att liksom samla mig när jag närmade mig hemmet. När jag kom in och hem undrade jag först varför jag var så spänd? Som om jag hade stålsatt mig inför något och nu hade det… uteblivit. En mycket märklig känsla. Sedan kom jag på vad som saknades.

Vi bor i ett hus med hiss! Hurra!


Flattr this

Annonser