Vi hade pratat om det länge. Faktiskt tror jag att vi började redan innan vi blev ihop. Definitivt var det på tapeten innan jag tog mitt pick och pack och flyttade från Södertälje och in hos Janne.

Att han skulle flytta in hos mig var aldrig aktuellt. Visst tyckte han om att hälsa på mig i min mysiga etta ett stenkast från centrum i Södertälje. Men att få honom att flytta från Stockholm… nej. Och jag har närt en längtan att bo i Hufvudstaden sedan jag var liten tösabit ute i den sörmländska urskogen.

Så jag flyttade in till honom, till Enskede. Vi trivdes. Visserligen satt hans ex liksom i väggarna lite. De hade ju bott där så länge, tillsammans. Men det var en fin lägenhet, mysigt område och mysigt läge. Jag sköt förvånansvärt snabbt tankarna på hans ex, min före detta bästa vän, ur hågen. Vi var tillsammans, vi hade det bra.

Jag tror att det var svårare för honom. Har man varit i ett riktigt, riktigt, riktigt dåligt förhållande under flera år… Då spelar det mindre roll att lägenheten är mysig och området bra och att nya sambon inte är den gamla sambon.

Vi letade lägenhetsbyten. Det blev en lång och utdragen och utmattande process. Vi gick på ett par nitar, började om från början. Nit igen, började om. Jag var färdig att ge upp, men han fortsatte oförtröttligt att leta. Kraven var inte många. Vi ville flytta in till stan, gärna innanför tullarna men om det inte gick så åtminstone närmre stan. Inte nedre botten, inte för dyrt, en tvåa eller trea ville vi ha.

Så för knappt två månader sedan rasslade det till. Från ett helt oväntat håll dök det upp en möjlig lägenhet. Jag hade svårt att återigen tro att den här gången, nu går det vägen. Vi slog återigen knut på oss själva för att möta alla krav, för vilken gång i ordningen? Den var inte perfekt, men ack så fin. Så fin, och jag kunde så lätt föreställa mig oss boende där i många år framöver. Ju mer jag tänkte på den desto mer framstod den som drömlägenheten. Vi valde att inte berätta för särskilt många om vårt potentiella nya hem. Tänk om vi jinxade det! Jag var så trött, sedan i höstas har vi varit i mer eller mindre konstant limbo över vårt boende och stressen och anspänningen och hoppet och drömmarna och faaan, jag orkar snart inte mer. Vid varje liten detalj satt vi med hjärtat i halsgropen. När kommer det, när går det åt helvete igen? När kommer de att skratta åt oss och säga Näförresten vi bara skojade, trodde ni att ni skulle kunna få bo här? Haha! Vi väntade, men det kom aldrig.

I juni har vi varit ihop i tre år. Vi har varit sambos i två år. Sedan en vecka tillbaka bor vi inte i Enskede längre, utan på Kungsholmen. Jag vågar fortfarande inte släppa tanken på att något kommer göra så att det går åt helvete, men jag kan iallafall berätta för er.

Vi har flyttat!


Flattr this

Annonser