Läser Mymlans inlägg om hennes yngste son, världens modigaste femtonåring, och börjar fundera lite.

I byn där jag växte upp är Pingstkyrkan stark. Jag gick i deras söndagsskola som liten men känner mig inte alls troende idag. Jag var aldrig medlem men uppfattade dem som oerhört inkluderande och en positiv kraft i ett annars ganska sömnigt samhälle. Det gör jag fortfarande. Det var pingstvänner som tog saken i egna händer när ungdomsgården försvann, det var pingstvänner som hade ork att engagera sig i Hem och Skola. Om någon Gjorde Något Bra för samhället så kunde man ge sig den på att det antagligen var pingstvänner. Bra människor.

Jag har ingen aning om hur de skulle reagerat om Edgar varit medlem i ”min” församling. (Och så intressant att jag tänker lite på dem som ”min” trots att jag inte haft något alls att göra med dem på sisådär drygt tjugo år.) Men jag hoppas, jag hoppas innerligen, att de skulle ha varit precis så inkluderande mot honom som de var mot mig trots att jag som liten inte bröt mot en endaste norm. Det ska inte vara så svårt. Det borde fanimig inte vara det.


Flattr this