Det blev påsk. Jag drog med mig sambon ut till skogen för ett par dagars lugn och ro. Vi behövde det, kan man säga. Ack, vad jag längtar till saker och ting lugnar ner sig.

Jag älskar att komma ut till mina föräldrars hus. Det ligger så långt bort från allting, om man ställer sig och verkligen lyssnar så här års så hörs bara insektssurr och fågelkvitter. Inte en annan människa så långt ögat når. Någon enstaka bil stör lugnet då och då, men det är också allt.

Ungefär såhär ser det ut, säger min HTC Desire

Tyvärr konspirerade universum och dängde till min själs älskade med både höga halter björkpollen och katt-allergener, så han höll sig mest inne på vårt avsiktligen kattfria rum. Men jag hade det iallafall trevligt. Ehum.

Syster yster var hemma också, som hon brukar kunna passa på att vara när jag väl tar mig ut. Det händer förstås för sällan, jag borde verkligen ta mig tid att åka ut oftare. Tyvärr är det inte det enda som jag borde ta mig tid till oftare. Drat.

Det var en konstig känsla att kunna sitta ute på verandan och prata strunt med lillasyster till det började skymma nästan. Vintern har mig ännu i sitt grepp, jag kan inte riktigt begripa att det inte längre är tjugo minusgrader och snö ute. Det är faktiskt vår, och under påskhelgen var det ordentliga sommartemperaturer. Jag har ruskigt svårt att klä mig, travar omkring i samma skor som jag gjort hela vintern och med tjocktröja under jackan. Kan man alltså börja byta garderob nu?

Jag var ju tvungen att försöka fånga dem där de stod och formligen lyste.

Mamma är extra lyrisk över blåsippsbacken i år. Tydligen har den växt till sig, såhär mycket blåsippor fanns där inte när jag var liten som jag minns det. Å andra sidan var jag inte så intresserad av blåsippor då, men mamma borde ju veta. Backen ligger tillräckligt nära huset, om än inte just på tomten, för att den ska få vara ifred från okynnesplockare.

Men det är märkligt det där. Lika skönt som det var att åka ut och komma bort från stan och allt bös som just nu står oss upp till knäna, att få komma bort och ut och på ett sätt hem, lika härligt var det att rulla in på Stockholms central ett par dagar senare. Jag misstänker att det bara är jag som är sen med att fatta i vanlig ordning, men jag har nog gått och blivit en stockholmare utan att jag märkt det. Blåsippsbacken därute i skogen eller de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården, det har ungefär samma effekt på mig. Jag tycker om staden, den känns mer och mer som min.

Och trot eller ej, det där böset ser ut att kanske kunna lösa sig snart. Detta limbo som vi levt i det senaste halvåret eller så, möjligen håller det på att räta ut sig nu. Inte för att jag vågar tänka tanken knappt i rädsla att jinxa det. Men kanske kanske, snart snart snart. Då ska jag berätta vad det handlar om, förr vågar jag inte. Meep!

Det har potential att bli en ruskigt fantastisk sommar, det här.


Flattr this