När man kliver utanför dörren och förväntar sig en isande vindpust, en såndär som går genom märg och ben, och ingenting händer förutom en mild vårlig bris som smeker lite försiktigt. Och man inser att man det senaste halvåret lärt sig att stålsätta sig, att spänna hela kroppen, när man öppnar dörren ut.

Nu behövs det plötsligt inte längre. Det var en märklig upplevelse.

Jag ligger lite efter. Google Reader bågnar av olästa items, jag läser och läser men har ändå massor av text framför mig. Jag borde skriva, men det tar emot när jag har att läsa. Jag skulle vilja stanna upp och bara njuta av våren och ljuset men är samtidigt alldeles för förtjust i allt det som drar i mig och vill ha en del av uppmärksamheten. Krokusarna är som finast just precis nu, nog hinner jag snegla lite åt dem medan jag hastar till tunnelbanan. Helgen som var skulle ha vikts åt sova-läsa-pillanaveln och allmänt komma-ikappande, men blev istället något annat när min kära @fiskben3 kom till stan. Hon som jag har känt allra längst i livet bortsett min familj, en av de bästaste människorna jag vet. Besök från henne är ju nästan detsamma som att ladda batterierna, väl? Jag fick promenera på stan, dricka gott kaffe och äta god mat istället för att halvligga i soffan och sunka till mig. Inte alldeles dumt, men högen för saker att göra är lite högre nu än jag hade hoppats. Håhåjaja, det är ju inte ett dugg synd om mig när man tänker efter.


Flattr this