Gnistrande Valborg

Två veckor. Jag kan knappt begripa att vi kanske faktiskt kommer…

Nej, jag kan fortfarande inte skriva det. Men kanske är det två veckor kvar. Om det inte går åt helvete igen. Det har haft en tendens att vilja göra det ser ni, allrahelst när man minst anar det. Bara för att det verkar som att vi har rätat ut allt och inga hurdles kvarstår så betyder ju inte det att allt är grönt och klart. Alla mina tendenser till skrockfullhet har haft fritt spelrum på sistone. Puh.

Det är Valborg imorgon. Firar ni? Jag hade inte tänkt det, särskilt med björkpollen i luften som försöker döda min själs älskade och sådär. Men, tja. Jag fick nys om att det kommer bjudas på fyrverkerier inte alltför långt hemifrån, och… Fyrverkerier. Elden och körsången och ungjävlarna som springer runt i skymningen och gör livet surt för alla andra, det kan man ju vara utan. Men fyrverkerier…

Jag älskar fyrverkerier. Att stå i mörkret med bakåtlutat huvud och titta upp på det gnistrande och sprakande och glittrande. Att bli alldeles för kall och få ont i nacken och alldeles för fort tar allt det vackra slut, det spelar ingen roll. Folkmassan upplöses och går åt varsina håll i den allt svartare kvällningen.

Jag vill se fyrverkerier. Och även om det inte blir så som jag föreställer mig så kan man ju alltid njuta av en sen kvällspromenad, precis nu i skiftet mellan vår och sommar. Det tror jag.

Till skogs

Det blev påsk. Jag drog med mig sambon ut till skogen för ett par dagars lugn och ro. Vi behövde det, kan man säga. Ack, vad jag längtar till saker och ting lugnar ner sig.

Jag älskar att komma ut till mina föräldrars hus. Det ligger så långt bort från allting, om man ställer sig och verkligen lyssnar så här års så hörs bara insektssurr och fågelkvitter. Inte en annan människa så långt ögat når. Någon enstaka bil stör lugnet då och då, men det är också allt.

Ungefär såhär ser det ut, säger min HTC Desire

Tyvärr konspirerade universum och dängde till min själs älskade med både höga halter björkpollen och katt-allergener, så han höll sig mest inne på vårt avsiktligen kattfria rum. Men jag hade det iallafall trevligt. Ehum.

Syster yster var hemma också, som hon brukar kunna passa på att vara när jag väl tar mig ut. Det händer förstås för sällan, jag borde verkligen ta mig tid att åka ut oftare. Tyvärr är det inte det enda som jag borde ta mig tid till oftare. Drat.

Det var en konstig känsla att kunna sitta ute på verandan och prata strunt med lillasyster till det började skymma nästan. Vintern har mig ännu i sitt grepp, jag kan inte riktigt begripa att det inte längre är tjugo minusgrader och snö ute. Det är faktiskt vår, och under påskhelgen var det ordentliga sommartemperaturer. Jag har ruskigt svårt att klä mig, travar omkring i samma skor som jag gjort hela vintern och med tjocktröja under jackan. Kan man alltså börja byta garderob nu?

Jag var ju tvungen att försöka fånga dem där de stod och formligen lyste.

Mamma är extra lyrisk över blåsippsbacken i år. Tydligen har den växt till sig, såhär mycket blåsippor fanns där inte när jag var liten som jag minns det. Å andra sidan var jag inte så intresserad av blåsippor då, men mamma borde ju veta. Backen ligger tillräckligt nära huset, om än inte just på tomten, för att den ska få vara ifred från okynnesplockare.

Men det är märkligt det där. Lika skönt som det var att åka ut och komma bort från stan och allt bös som just nu står oss upp till knäna, att få komma bort och ut och på ett sätt hem, lika härligt var det att rulla in på Stockholms central ett par dagar senare. Jag misstänker att det bara är jag som är sen med att fatta i vanlig ordning, men jag har nog gått och blivit en stockholmare utan att jag märkt det. Blåsippsbacken därute i skogen eller de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården, det har ungefär samma effekt på mig. Jag tycker om staden, den känns mer och mer som min.

Och trot eller ej, det där böset ser ut att kanske kunna lösa sig snart. Detta limbo som vi levt i det senaste halvåret eller så, möjligen håller det på att räta ut sig nu. Inte för att jag vågar tänka tanken knappt i rädsla att jinxa det. Men kanske kanske, snart snart snart. Då ska jag berätta vad det handlar om, förr vågar jag inte. Meep!

Det har potential att bli en ruskigt fantastisk sommar, det här.

Game of Thrones 1×01

Första avsnittet av Game of Thrones. Premiär. Att äntligen få sitta ner och avnjuta något som varit så länge i antågande. Jag känner mig som en katt med grädde i morrhåren. Jag är förtjust, men mer än så är jag glad, lycklig, så nöjd och så lugn. Det blev bra. De gjorde det, de lyckades.

Låt mig göra en sak klar, det här är inte vad jag såg för min inre blick när jag läste första boken. Det finns vissa likheter och en del av stämningen är spot on. Annat är det inte. Men det är inte poängen. Poängen är att man har tolkat historien så att den passar bättre i TV-formatet. Om George R.R. Martin hade fått helt fria tyglar hade det inte sett ut såhär, men frågan är väl om den budget som hade kunnat passa honom över huvud taget finns. Det här är otroligt påkostat, när han skriver är det inte med budgetbegränsningar i åtanke.

Prologen förmedlar precis rätt känsla för mig. Den tysta, snöklädda skogen är precis som jag föreställt mig. Först möter vi tre svartklädda män som ger sig ut norr om The Wall för att jaga rätt på wildlings, men uppdraget går inte riktigt som de tänkt. Det är en viktig bit trots att vi inte återvänder norr om the Wall på ett bra tag efter de där inledande minutrarna. Tonen är satt. Sedan få vi träffa familjen Stark i Winterfell. Jag tycker att Winterfell känns för litet, men castingen är så rätt. Bran, Jon Snow, Robb. Arya och Sansa, åh vad jag inte kan sluta flina åt Arya, vilken liten skitunge hon är. Sean Bean som Ned och Michelle Fairley som Cat är så rätt, så rätt. Tyrion, Cersei, Robert och till och med Jaime är så välcastade så att man kan gråta.

Robb och Bran med sina nyfödda direwolfs.

Jag känner mig nästan elak som funderar på vad som kanske möjligen inte var helt som jag tänkt mig. Nå, det finns det där med att alla de unga är äldre jämfört med i boken. Alltså. Jag förstår fuller väl varför man valt att göra det. Speciellt Dany, att föreställa sig ramaskriet efter hennes bröllopsscen om hon faktiskt hade spelats av en trettonåring… Emilia Clarke gör en fantastisk rollprestation, men hon är för gammal. Och för rund, en kuvad fullvuxen kvinna och inte en förskrämd liten flicka. Jag slås av hur mycket mer iögonenfallande lite naket blir i det här formatet, jag tror att de har tonat ner det nakna jämfört med samma scener i boken och ändå sticker det lite i ögonen på mig. Var det där verkligen nödvändigt eller hade Dany likaväl kunnat behålla klänningen på?
Pentos är en strålande vacker stad och syskonen Targaryen, Daenerys och Viserys, platsar så väl däri. Jason Momoa (som senast sågs i mitt älskade Stargate Atlantis) som Khal Drogo är ögongodis förstås. Miljöerna är fantastiska. Kläderna är fantastiska. Av intervjuer med kostymörer och designers så vet vi vilket enormt arbete som ligger bakom varje stygn i varje dräkt. Jag älskar att de valt att dela med sig av allt sånt, det gör att åtminstone jag blir lite mer förälskad.

Och ändå inte. A Game of Thrones är en gammal kärlek för mig. När jag upplevde förälskelsefasen fanns det två eller kanske tre böcker ute och det var många år sedan. Jag känner mig lite som en del i ett gammalt äktenskap. De här karaktärerna känner jag redan utan och innan, jag vet precis vilka de är och hur de tänker. Att äntligen faktiskt få se dem agera är en fröjd men jag kan inte föreställa mig hur de skulle te sig om de var nya för mig. Jag är så insyltad att jag inte alls kan se med nya ögon. Jag hoppas att det funkar även för de som inte läst böckerna, att det inte blir för överväldigande och för mycket detaljer inklämt på för kort tid, men jag vet inte. Det är ett stort persongalleri, många människor att lära känna och inte så lång tid att göra det på.

Jag är så nöjd, och så glad. Nio avsnitt till återstår. Game of Thrones kommer ha en given plats i dvd-hyllan så snart de behagar släppa den i fysisk form men för nu får jag nöja mig med att förklara att ja, det här är bra. Ja, det här bör alla som är intresserad av TV se. Varje fantasy-fan, varje drama-fan, självklart alla de som läst och tyckt om böckerna. Och även om man inte faller in i någon av kategorierna så bör man nog ge den en chans iallafall. Är du lyckligt lottad nog att ha Canal+ så bör du bänka dig den fjärde maj. Så är det, och jag hoppas innerligen att du tror mig på mitt ord.

Som vanligt har io9 sammanhängande och insiktsfulla saker att säga om första avsnittet. Rekommenderad läsning.

Tillfredsställelse. Som en katt med grädde i morrhåren.

De gjorde det. De effing gjorde det.

Ljuset och luften

När man kliver utanför dörren och förväntar sig en isande vindpust, en såndär som går genom märg och ben, och ingenting händer förutom en mild vårlig bris som smeker lite försiktigt. Och man inser att man det senaste halvåret lärt sig att stålsätta sig, att spänna hela kroppen, när man öppnar dörren ut.

Nu behövs det plötsligt inte längre. Det var en märklig upplevelse.

Jag ligger lite efter. Google Reader bågnar av olästa items, jag läser och läser men har ändå massor av text framför mig. Jag borde skriva, men det tar emot när jag har att läsa. Jag skulle vilja stanna upp och bara njuta av våren och ljuset men är samtidigt alldeles för förtjust i allt det som drar i mig och vill ha en del av uppmärksamheten. Krokusarna är som finast just precis nu, nog hinner jag snegla lite åt dem medan jag hastar till tunnelbanan. Helgen som var skulle ha vikts åt sova-läsa-pillanaveln och allmänt komma-ikappande, men blev istället något annat när min kära @fiskben3 kom till stan. Hon som jag har känt allra längst i livet bortsett min familj, en av de bästaste människorna jag vet. Besök från henne är ju nästan detsamma som att ladda batterierna, väl? Jag fick promenera på stan, dricka gott kaffe och äta god mat istället för att halvligga i soffan och sunka till mig. Inte alldeles dumt, men högen för saker att göra är lite högre nu än jag hade hoppats. Håhåjaja, det är ju inte ett dugg synd om mig när man tänker efter.

I vilken jag är SÅ PEPP på HBOs Game of Thrones

Det är nära nu. Sjuttonde april har Game of Thrones premiär, äntligen. Jag kan inte minnas att jag gått omkring och väntat på en tv-serie såhär länge förut. När jag letar i mina arkiv hittar jag en post från tredje mars 2009, då visste vi inte mer än att HBO köpt rättigheterna av George R.R. Martin för att göra en TV-serie. Nu är det den mest hypade serien i vår.

(Samtliga bilder härnedanom kan man klicka på för att få se i sin fullstora och högupplösta prakt. Do it!)

Det har varit en fantastisk resa, att kunna följa stora delar av produktionen. Från tidiga intervjuer med producenter, castingnyheter som levererades i form av superkluriga ledtrådar från GRRM himself, till skådespelare som ger sin särskilda syn på den roll de gestaltar.

Jag är så glad att internet har funnits under de här åren. Utan denna ändlösa källa till små nyheter från allsköns källor, bloggar och Twitter och Facebook, för att inte tala om nöjesartiklar och andra lite mer officiella kanaler. Utan det hade jag inte ens nu haft en aning om att det här var på väg, än mindre haft förväntningar uppskruvade in adsurdum. Jag är så pepp!

Lika glad och förväntansfull som jag är, lika trött blir jag av att den svenska premiären inte alls är den sjuttonde april. Som om vi bodde i något slags andra klassens land får svenska fans vackert vänta till den fjärde maj då premiären går lös på Canal+.

Men!
Jag ska inte bara gnälla på Canal+ och tingens ordning. Det finns ljusglimtar för oss vars pengar inte kan köpa samma innehåll som de på andra sidan Det Stora Vattnet, åtminstone om man bor i Stockholmsområdet. Cinemateket och Canal+ visar dagen innan den svenska premiären de två första avsnitten på bio Victor i Filmhuset. (De kallar det förhandsvisning vilket jag kanske skrattar högt åt.) Allt som krävs är medlemskap i Cinemateket samt en biljett, vilket tillsammans kostar inga pengar alls. (Alltså ungefär lika mycket som det skulle kosta att tillskansa sig de två första avsnitten på olaglig väg strax efter den riktiga premiären två och en halv veckor innan den tredje maj, but I digress.)

Stor duk! I sällskap av andra fans! Tillsammans! I tjusiga Filmhusets lokaler! Jag är så pepp så jag spricker!

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att lära känna en ny tv-serie än under de förutsättningarna. Ärligen, det kan jag inte. Även om man skulle ha valt att ta betalt så hade jag lika självklart försökt prångla mig in.

Ingen aning om hur biljetterna har gått åt eller så, men skynda skynda! Ses vi där?

ISBW Good Cop Bad Cop 001

Knappt har jag fått tummen ur och berättat för er om Mur och I should be writing, förrän… Ojojoj. Mer specifikt om hur hon gör Good Cop Bad Cop ihop med Matt Wallace, där hennes lyssnare skriver in och berättar om ett skrivarrelaterat problem eller situation de har och får sig en skopa pepp av Mur och en skopa ovett av Matt. Mur är alltid väldigt positiv och Matt nästan alltid fruktansvärt elak och svär en massa. Kul segment av ISBW.

Jag fick en stund över nyss och satte mig i soffan med senaste avsnittet som är en Good Cop Bad Cop special. Och… De…

Jag fnissar på mig!

Alltså, effekten blir nog inte densamma om man inte följt podcasten ett tag och har lyssnat på de här båda åtminstone ett par gånger. Men det är så roligt! Jag skrattade högt tio sekunder in i första läsarmailet. Ack, stackars den som låter detta bli första avsnittet man lyssnar på… :D

Det är inte ett särskilt representativt avsnitt, kan vi väl bara konstatera. Dock är det fruktansvärt, galet, hysteriskt roligt.

Jupp.

Fler podcasts med skrivartema

Mitt tips om skrivarpodcasten Writing Excuses härom veckan blev ett riktigt lyckokast. Både Vidde och maloki har rapporterat att de blivit svårligen inspirerade i sitt skrivande av att lyssna på den. Hurra! Det känns väldigt trevligt att ha bidragit till inspiration hos någon annan. Happy ‘fairy is happy.

Jag har ett par till skrivarrelaterade podcasts som jag följer. Även om Writing Excuses är den som är mest hard core, kort och utan en massa prat runtikring utan rakt på ämnet för dagen, så har jag stor glädje av mina podcasts. De håller mig sysselsatt till och från jobbet och hindrar mig från att höra vad mina medpassagerare eventuellt pratar om, till exempel. Ja, och så handlar de om skrivande förstås.

Den första podcasten som jag någonsin lyssnade på är Mur Lafferty’s I should be writing. Jag minns inte längre hur jag ramlade över den, men i stort sett alla andra podcasts jag har lyssnat på kommer sig av att hon på något vis har nämnt dem eller de som driver dem i något sammanhang. I should be writing är en podcast för wannabe fiction writers av en wannabe fiction writer. Mur är visserligen utgiven, hon är otroligt driftig och har en mängd järn i elden, men hon kämpar samtidigt. Med att skriva varje dag, att tro på sin förmåga, inte bli distraherad av internet, och mycket av detta delar hon med sig av till sina lyssnare. Det är oerhört befriande att höra någon med flera titlar på Amazon.com bekänna att nej det blev bara tvåhundra ord idag innan jag var tvungen att hämta min dotter på dagis, jag suger. Hon vill föra ut ett positivt budskap, hon vet hur tufft det kan vara. Hon gör ofta intervjuer med andra författare, med förläggare och agenter. Ett segment heter ”Good cop bad cop”, och det gör hon ihop med vännen och kollegan Matt Wallace. Han är inte… lika positiv och pepp om vi säger så. Han är till och med sjujävla elak. Både underhållande och något av en reality check. Jag är riktigt förtjust i ISBW, varje avsnitt ger mig inspiration att sitta ner och skriva.

Adventures in SciFi Publishing är en annan podcast som visserligen inte har ett lika tydligt fokus som ISBW, men de bjuder på matnyttiga och intressanta intervjuer med författare och förlagsfolk. Jag känner mig inte lika starkt bunden till Shaun och de andra på AiSFP som jag gör till Mur (jag var till och med tvungen att gå och kolla upp vad Shaun heter) men de producerar mängder av intervjuer med spännande människor och jag gillar verkligen formatet. Som de säger i intot: ”If you want to be discovered in today’s industry, you need to talk to people who have actually been discovered in today’s industry.” Nu räknar jag väl kanske inte med det direkt, och inte heller är den amerikanske marknaden jämförbar med den svenska, men ändå. De pratar om intressanta saker med intressanta personer, både om det faktiska hantverket och businessdelen av att jobba som författare. Det märks att de har ambitioner med sin podcast, att de vill ha hög kvalité på sitt innehåll och vill utvecklas. Jag gillart.

Jag följer fler podcasts, en hel hög faktiskt, men de här tre är de skrivar-fokuserade. Writing Excuses, I should be writing och Adventures in SciFi publishing håller min skrivarlåga fladdrande. Jag ska nog berätta om de andra som jag följer också, men det får bli en annan dag. Gå och lyssna på något avsnitt eller två nu vetja!