Det är en intensiv vecka det här. Saker som jag gått och väntat på ska braka lös har börjat göra just det. Stora, otäcka saker. Livsomvälvande, skulle man till och med kunna säga. Somligt har hittills gått nästan bra, annat har gått åt skogen. Jag känner mig litegrann som det där huset i Den Fula Ankungen, det som var så ruckligt att det inte visste åt vilket håll det skulle falla och därför förblev stående. Jag kommer inte att falla, inte den här gången iallafall, och det är till stor del tack vare Janne. Han är sannerligen någon att hålla sig i när det blåser och jag kunde inte vara tacksammare för att vi fortsätter att vara så bra ihop. Han är fantastisk helt enkelt, som person och som vän och som sambo.

Jag känner inte att jag kan babbla om detaljer riktigt än, men jag hoppas att det ska lösa sig snart. Åtminstone en av sakerna artar sig till att bli en riktigt bra skröna, sådär så att man knappat kan tro att det är på riktigt. Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har skakat på huvudet och suckat djupt, djupt. Vi får se var det landar, men just nu är så mycket uppe i luften att jag mest bara är snurrig.


Flattr this