Somliga klassiker bara finns där. Man har sett och hört titlarna hundra gånger men de liksom smälter ihop till en ansiktslös och könlös massa av böcker som Ska Vara Bra. To Kill a Mockingbird hörde till den där massan för mig. Jag skulle inte kunna få den utpekad och sedan ett par timmar senare urskilja den ur en hög av andra sådana där klassiker, även om jag skulle nicka igenkännande när jag hörde titeln igen.
Jag visste inte vad den handlade om, varför den nått sådan klassikerstatus, om jag kanske skulle kräkas om jag försökte läsa, ja eller strängt taget någonting annat alls om den här boken.

Efter Life of Pi hade jag först lite svårt att komma in i den nya boken. Jag begrep att den utspelade sig i den amerikanska södern efter de första sidorna, men jag var oförmögen att avgöra exakt under vilken tidsperiod. Svårt frestad att ta reda på det på andra sätt, men jag höll mig i skinnet och läste vidare. Jag saknade Pi, en karaktär som jag nu lärt känna och abrupt lämnat. Vem var det som berättade i To Kill a Mockingbird? Ett barn, det gick snabbt att förstå, men om det var en pojke eller flicka? Pojke, bestämde jag efter ytterligare några sidor. Scout, det borde vara en pojke? Ett slagsmål senare var jag helt övertygad. När det ytterligare ett par kapitel senare visade sig att Scout är en flicka blev jag först förvirrad men sedan förtjust. Scout är ett barn i första hand, och genom hela boken får vi allting förklarat och beskrivet genom hennes ögon. Berättarjaget är visserligen äldre, men hon berättar som om både hon och vi befinner oss där och då. Hon förstår saker på ett barns vis och det är faktiskt en stor del av tjusningen med hela boken. Vi kan genom Scouts barnsligt lillgamla förståelse av hennes värld få se en hel del mer än vad Scout själv begriper. Oerhört snyggt gjort, jag är full av beundran över det skickliga hantverket.
I Maycomb, Alabama, växer Scout (eller snarare Jean Louise som är hennes riktiga namn) och hennes äldre bror Jem upp tillsammans med sin far Atticus. Vi får följa ett par år av deras liv i den sömniga södern. Hur de leker med pojken Dill, hur de fascineras av grannen ”Boo” Radley som aldrig går ut och som ingen har sett på många år, hur Scout börjar skolan och försöker förhandla sig ur den detaljen med Atticus, dock utan att lyckas.
Atticus är advokat och får på sitt bord att försvara en svart man som står anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och nu börjar vi komma någon vart med tidsbestämmelsen. I Maycomb har varje familj sin givna plats i relation till andra och de svarta står självklart absolut längst ner på den stegen. Har Atticus ens en chans att vinna målet, och hur påverkar det Jem och Scout att han försvarar en svart man?

Mot slutet (eller för den delen behövde jag inte vänta så länge, hundra sidor in kanske) kommer jag på mig själv med att ha samma hemtrevliga typ av känsla som när jag läste Life of Pi. Jag ser fram emot att sätta mig på tunnelbanan varje morgon och återigen få försjunka i Lee Harpers ord, i Scouts upptåg och tankar. Även om det är två väldigt olika böcker med två väldigt olika huvudpersoner så är de båda mycket omsorgsfullt och väl berättade. Jag känner mig som läsare nästan ompysslad och när det är slut kan jag inte låta bli att både sucka förnöjt och sörja en smula.

*****

F’rresten! Jag har skaffat mig ett konto på Goodreads, för att hålla lite ordning på lästa och olästa böcker. Just är där lite ensamt, finns någon av er där får ni gärna lägga till mig eller hur man nu säger.


Flattr this

Annonser