Jag är blyg och jag har ett talfel. När jag var yngre pratade jag alltid tyst och skitfort för att slippa uppmärksamhet alltför länge. Det var inte det att jag inte ville ha uppmärksamhet egentligen, men närhelst jag fick det kunde man ge sig den på att jag skulle bli skrattad åt. Det fanns ingenting värre än att bli skrattad åt. Vet inte varför, det var bara så det var.

Jag pratar fortfarande skitfort när jag blir nervös eller exalterad. Ja annars också om andan faller på. Skillnaden är att jag ibland kan höra hur det låter och tvinga mig själv att sakta ner. Det är guld värt när den jag pratar med kan påpeka att det inte hörs vad jag säger.

Så. Blyg och med talfel. Klart att mitt första karriärval skulle bli skådespelare. Den drömmen har jag lagt på hyllan tillfälligtvis, men självklart jobbar jag med att prata med kunder i telefon dagarna i ända istället. Man kan inte säga annat än att jag har tagit mina två stora fobier och jobbat aktivt med dem.

Jag som alltid var tyst, som aldrig trodde att någon skulle vara intresserad av vad jag hade att säga. Jag har en riktigt bra röst. Jag kan få den att hålla dag efter dag i torr kontorsmiljö, jag kan få den att låta vänlig och glad med glada kunder, jag kan sänka den för att få griniga tanter att lyssna. Jag får fortfarande ofta komplimanger för min röst (märkligt nog dock oftast av män…) trots att jag jobbat på samma plats i så många år. Självförtroende och yrkesstolthet, vem hade kunnat ana?

Jag tänkte på det där igår när Mia* utan större svårighet lirkade ut mig på en fika. Vi hittade plats bland alla andra som fått samma idé en solig söndageftermiddag och jag gick för att beställa åt oss. Jag var inte nervös.

Länge vägrade jag kommunicera med cafébiträden och kassörskor. Prata med främlingar, hu! Ett öde värre än döden. Nu ville Mia* dessutom gärna ha lchf-kaffe, alltså latte fast gjord på grädde. Om de ville och kunde förstås, det finns inte på menyn så lite tur ska man ha. Att jag nu skulle förklara och be om något som inte stod på menyn, ja hade jag befunnit mig i en sådan situation för ett par år sedan hade det antagligen blivit ett Hanna-format hål i väggen. Men nu störde det mig inte alls. Om något var jag nyfiken på att se reaktionen. Det blev några höjda ögonbryn och jag stakade mig antagligen litegrann, men de var vänliga och jag förklarade glatt vad ”det skulle vara bra för” när de frågade.

Jag är fortfarande blyg och jag har fortfarande ett talfel, men det är inte längre så farligt om någon skrattar åt mig. Jag visste inte att det var det jag jobbade mot med alla dötrista besök hos talpedagogen och alla dramalektionerna, men att sitta och dricka kaffe i godan ro med en vän en solig söndag… Det var värt det.


Flattr this