Det är krig nu, säger Rick. Jajaja, det brukar han ju säga om än det ena och än det andra. Orka. Jag rycker på axlarna.  Suckar ändå åt världens reaktioner på Wikileaks. Grow a pair, would you? Ni har fuckat till det, stå för det och gå vidare, se till att lära er något av det. Hur svårt kan det vara?

Sen börjar fler använda samma retorik. Informationskrig, minsann. Nå, det händer ju inte direkt lika ofta. Jag läser ingenting av det Wikileaks läckt, men en och annan rapport når mig via olika bloggar och en och annan tidningsartikel.

Paypal blockerar möjligheten att donera pengar till Wikileaks. Det får mig att vakna till lite. Sur. Jag gillar dem inte sen tidigare, enda anledning till att jag fortfarande har ett konto hos dem är för att kunna få ut de pengar som jag lånat via Kiva.org. Hör med Kiva om möjligheten för dem att erbjuda ett alternativ, de säger bara att de sparar miljoner varje år på att ha Paypal. Ännu mer sur, ryggradslöst av dem. Var är företagen med ryggrad nu?

Mastercard följer Paypals exempel, och sedan Visa. Nu börjar jag bli rädd på riktigt. Okej om jag blir tvungen att sluta ge pengar till sånt jag vill, men de ställen jag är tvungen att betala till? Om inget alternativ återstår att byta till för att visa sitt missnöje, vad ska en missnöjd kund göra då? Vill inte stödja uselt beteende. Kan jag återgå till att använda kontanter? Vill jag, är det värt det?

Den schweiziska banken där Wikileaks har konto (eller var det Julian Assanges privata?) spärrar de pengar som finns där. Någon gör jämförelsen med nazisterna under andra världkriget, då tvärvägrade schweizarna att blockera några pengar. Makabert, och jag undrar var detta ska sluta.

När Piratpartiet speglar Wikileaks hemsida drabbas de av ddos-attacker, precis som så många andra som retat upp någon. Båda ”sidor” i konflikten, om man nu kan tala om sådana, drabbas av överbelastningsattacker. Inte direkt regelrätt terror, men irriterande och säkert kostsamt för dem som drabbas. Tröttsamt. Jag tänker mig att det är glin. Lägg bara ner, ungjävlar.

Önskar att jag kunde skriva som Emma, hon sätter fingret på det som skaver och stör. Hon lyckas också behålla lugn och fokus när allt fler viftar i panik och slår vilt omkring sig.

Jag slås återigen av hur det är de stora regeringarna och etablerade företagen som gör mig rädd. Terrorister skrämmer mig inte, de som nu utför ddosattacker till höger och vänster irriterar mig men gör mig inte rädd. Vad tänker regeringar och företag göra för att jag ska börja känna mig trygg i en värld jag måste dela med dem?


Flattr this