NaNoWriMo fortsätter.

Vecka två. Det har till och med blivit ett uttryck nu, ”I’ve been week two’d”. Första veckan är allt nytt och shiny, i vecka två börjar saker kännas tyngre och tråkigare och varför i hela friden gör jag det här egentligen? Det som gäller då är ju att komma ihåg att det blir bättre, vecka tre är alldeles om hörnet och vecka fyra är man ju nästan klar, hurra! Kom ihåg att det går över.

Jag glömde nog bort, litegrann. Jag har visserligen hållit mig över dagskvoten under veckan som gått men det har varit såå seeegt. Jag insåg visserligen till viss del vad det beror på (att mina karaktärer mår dåligt och inte vill göra något påverkar mig och mitt skrivande av dem, whodathunkit) men det hjälpte inte mycket att komma över och förbi det. Blöörgh.

John Greens peptalk satte mig på rätt kurs igen, men det tog några dagar för det att sjunka in. Jag skriver inte för att det är en aktivitet som alltid är superkul, regnbågar och enhörningar hela dan. Jag skriver för att jag vill, för att jag kan och måste.

Jag har upptäckt något inte så väldigt smickrande om mig själv. Min buddylist är lite mer spretig nu, och det känns bra. För några går det undan och för andra går det lite långsammare. Det dumma är att jag tar mer kraft från de som jag ser ligger efter än de som ligger före. Jag blir inte alls peppad av att han jag bor med snart är i mål, jag blir bara stressad och får svårare att fokusera på mitt. Jag blir förstås jätteglad för hans skull också, det är inte det. Han är så sjukt duktig och jag är überstolt över honom. Vem hade kunnat tro att han skulle jonglera nya jobbet och skrivandet så jäkla bra? Han är helt enkelt fantastisk. Men för mitt eget skrivande gör det zip. Nada. (Är jag så här osympatisk på riktigt? Kul insikt. Verkligen.)

Men det går över. Vecka tre börjar imorgon och jag började känna av det redan igårkväll. Även om det fortfarande går såå seeegt så tar det liksom lite fart då och då. Jag kommer inte ha skrivit hela den här boken i en takt av mellan två- och femhundra ord i timmen. Bara större delen av den…

Vecka tre. Då kan man läsa Neil Gaimans peptalk från för några år sedan. Tala om pepp.


Flattr this