Krigsrubrikerna kommer varje år vid den här tiden ungefär. Det är SNÖSTORM och STORT OVÄDER och SMHI VARNAR. Och på något sätt går vi ändå på det. Visst, det suckas och höjs ögonbryn. ”Nämen halledudane då, tänka sig att vintern kom i år igen, det hade vi aaaldrig väntat oss. Pfft!” Men ändå, usch så otäckt med en snöstorm, hur ska det gå? Vi oroar oss.

Igår kom då SNÖSTORMEN till Stockholm. Jag satt på jobbet och tittade ut på först regnet och senare på dagen snön som blåste i sidled. Det såg ju inte särskilt inbjudande ut, det kan jag inte påstå. Det blåste lite på mig under morgonpromenaden, men inte så att det var svårt att gå eller så, jag tycker inte att det räknas riktigt. Med ett öga på SLs hemsida som underlät att haverera under dagen var jag lugn.

När det var dags för hemgång var det ju redan mörkt och om  det fortfarande snöade i sidled så kunde iallafall inte jag se det.

Och si, det gick ju bra. Lite slask på marken, ett lätt snöfall som hotade att övergå i ett mesigt duggregn, och det var allt. Tunnelbanan gick till belåtenhet och eftersom jag kom i slutet på rusningen var det gott om svängrum. Jag hade gympaskor och var helt torr om fötterna när jag kom hem.

Javisst, när det går sönder är den här regionen otroligt utsatt. Men hur ofta händer det? Jag minns den där gången då det tog mig fem timmar att åka Sundbyberg-Södertälje för några år sedan, men jag kom ju faktiskt hem även då, vilket kändes rätt centralt i sammanhanget. Det klagas hiskeligt på hur dålig tunnelbanan är, men under hela hösten har jag kommit för sent till jobbet vid ett tillfälle, den där morgonen då det inte fanns någon ström på vare sig gröna eller blå linjen. Det är knappast detsamma som att det alltid är problem.

Med tanke på hur många som åker och hur många saker som kan gå fel är det snarare ett under att det fungerar så bra som det gör.

Kanske är det så att Stockholmare är ett gnälligt släkte som skulle kunna tänka lite oftare på hur sjukt jävla bra dom har det. Egentligen.


Flattr this