Det går framåt även när det går bakåt.

Man kan se ganska tydligt på min graf över word count hur bra mina nano-dagar hittills har varit. Dagar där stapeln tagit ett stort skutt har varit bra, som förra fredagen då jag tog ledigt från jobbet och romanen fick en rejäl skjuts, men sedan dess har det verkligen stannat av. Jag har varit manisk och uppdaterat varje dag som jag skrivit något, och de dagar som stapeln inte tickat uppåt har jag inte skrivit ett ord. För att jag inte har velat. Bah. Två sådana dagar den här veckan. Inte bra.

Jag har identifierat ett par problem med den text jag hittills har, och det… var kanske inte så bright gjort av mig. Jag vet att det finns en historia därinne som jag vill berätta, problemet är att den har kommit ur kurs ganska rejält. Egentligen skulle jag behöva kasta rubbet och börja från början, men det tänker jag INTE göra. Snarare då kanske använda det jag har för att utarbeta den där synopsen som jag hade behövt för en månad sedan, och SEN börja om. Men jag är ju inte klar än, och hur jag ska kunna ta mig i mål (förutom att nå 50000 ord) vet jag inte. Historien spretar något alldeles sjukt och just nu är jag mer än lite less på den.

Dagens överraskning blev att använda validatorn på nanowrimo.org. Den är öppen mellan 25/11 och 30/11, och om man petar in mer än femtiotusen ord i den blir man automagiskt tagen till vinnarsidan.  Jag har skrivit i Scrivener, och även sparat en kopia i OpenOffice och sett att de båda räknar ord mycket olika. Scrivener snålar och OO är generös. Nu säger Scrivener att jag har strax över 44000, men validatorn hävdar 45356. Att plötsligt få över tusen ord gratis tackar jag ju inte nej till i det här läget.

Det enda positiva just nu är att jag kan känna att jag levlar upp mitt skönlitterära skrivande mer och mer, för att använda en spelterm. Jag *ser* vad som behövs göras, även om jag kanske inte riktigt har förmågan att faktiskt göra det. Än.

Annons

För mig sitter det i peppet

NaNoWriMo fortsätter.

Vecka två. Det har till och med blivit ett uttryck nu, ”I’ve been week two’d”. Första veckan är allt nytt och shiny, i vecka två börjar saker kännas tyngre och tråkigare och varför i hela friden gör jag det här egentligen? Det som gäller då är ju att komma ihåg att det blir bättre, vecka tre är alldeles om hörnet och vecka fyra är man ju nästan klar, hurra! Kom ihåg att det går över.

Jag glömde nog bort, litegrann. Jag har visserligen hållit mig över dagskvoten under veckan som gått men det har varit såå seeegt. Jag insåg visserligen till viss del vad det beror på (att mina karaktärer mår dåligt och inte vill göra något påverkar mig och mitt skrivande av dem, whodathunkit) men det hjälpte inte mycket att komma över och förbi det. Blöörgh.

John Greens peptalk satte mig på rätt kurs igen, men det tog några dagar för det att sjunka in. Jag skriver inte för att det är en aktivitet som alltid är superkul, regnbågar och enhörningar hela dan. Jag skriver för att jag vill, för att jag kan och måste.

Jag har upptäckt något inte så väldigt smickrande om mig själv. Min buddylist är lite mer spretig nu, och det känns bra. För några går det undan och för andra går det lite långsammare. Det dumma är att jag tar mer kraft från de som jag ser ligger efter än de som ligger före. Jag blir inte alls peppad av att han jag bor med snart är i mål, jag blir bara stressad och får svårare att fokusera på mitt. Jag blir förstås jätteglad för hans skull också, det är inte det. Han är så sjukt duktig och jag är überstolt över honom. Vem hade kunnat tro att han skulle jonglera nya jobbet och skrivandet så jäkla bra? Han är helt enkelt fantastisk. Men för mitt eget skrivande gör det zip. Nada. (Är jag så här osympatisk på riktigt? Kul insikt. Verkligen.)

Men det går över. Vecka tre börjar imorgon och jag började känna av det redan igårkväll. Även om det fortfarande går såå seeegt så tar det liksom lite fart då och då. Jag kommer inte ha skrivit hela den här boken i en takt av mellan två- och femhundra ord i timmen. Bara större delen av den…

Vecka tre. Då kan man läsa Neil Gaimans peptalk från för några år sedan. Tala om pepp.

Väder. O-

Krigsrubrikerna kommer varje år vid den här tiden ungefär. Det är SNÖSTORM och STORT OVÄDER och SMHI VARNAR. Och på något sätt går vi ändå på det. Visst, det suckas och höjs ögonbryn. ”Nämen halledudane då, tänka sig att vintern kom i år igen, det hade vi aaaldrig väntat oss. Pfft!” Men ändå, usch så otäckt med en snöstorm, hur ska det gå? Vi oroar oss.

Igår kom då SNÖSTORMEN till Stockholm. Jag satt på jobbet och tittade ut på först regnet och senare på dagen snön som blåste i sidled. Det såg ju inte särskilt inbjudande ut, det kan jag inte påstå. Det blåste lite på mig under morgonpromenaden, men inte så att det var svårt att gå eller så, jag tycker inte att det räknas riktigt. Med ett öga på SLs hemsida som underlät att haverera under dagen var jag lugn.

När det var dags för hemgång var det ju redan mörkt och om  det fortfarande snöade i sidled så kunde iallafall inte jag se det.

Och si, det gick ju bra. Lite slask på marken, ett lätt snöfall som hotade att övergå i ett mesigt duggregn, och det var allt. Tunnelbanan gick till belåtenhet och eftersom jag kom i slutet på rusningen var det gott om svängrum. Jag hade gympaskor och var helt torr om fötterna när jag kom hem.

Javisst, när det går sönder är den här regionen otroligt utsatt. Men hur ofta händer det? Jag minns den där gången då det tog mig fem timmar att åka Sundbyberg-Södertälje för några år sedan, men jag kom ju faktiskt hem även då, vilket kändes rätt centralt i sammanhanget. Det klagas hiskeligt på hur dålig tunnelbanan är, men under hela hösten har jag kommit för sent till jobbet vid ett tillfälle, den där morgonen då det inte fanns någon ström på vare sig gröna eller blå linjen. Det är knappast detsamma som att det alltid är problem.

Med tanke på hur många som åker och hur många saker som kan gå fel är det snarare ett under att det fungerar så bra som det gör.

Kanske är det så att Stockholmare är ett gnälligt släkte som skulle kunna tänka lite oftare på hur sjukt jävla bra dom har det. Egentligen.

I sakta mak

Tre dagar in, hur går det?

Tja, det går rätt bra tycker jag. Än har jag inte hunnit skriva något idag, men igårkväll såg min word count ut såhär:

3966 / 50000

Sakta med säkert, jag känner inga större problem med att få orden att flöda även om jag inte spottar ur mig dem med lika stor hastighet som några av mina writing buddies som jag skulle kunna nämna. (Seriöst, vad är det för ord-monster jag har till vänner? Ingen ligger efter, fler har redan kommit upp i veckans mål på bara två dagar!) Än ligger jag en liten bit över 1667 ord per dag och jag känner mig trygg i att kunna hålla näsan över vattenytan utan större ansträngning.

Det är verkligen något som jag har lärt mig under de år jag har deltagit. Jag håller på att lära mig hantverket och är mycket bättre på det nu än jag var mitt första år 2005. Detaljer kommer till mig i lagom takt medan jag skriver. Visserligen är det fortfarande pinsamt dåligt, men där finns korn av riktigt coola saker som jag är makalöst stolt över. Jag kan bygga en historia även om där inte finns så mycket av en idé att ta av från början.

Litegrann får det mig att vilja dunka huvudet mot en vägg. Varför tar jag så ohemult god tid på mig? Om jag hade fortsatt att skriva varje dag sedan den där första gången, hur bra skulle jag inte ha varit nu? Samtidigt har jag väldigt goda skäl till varför det inte blivit så. Men nu, nu skulle jag kunna ta mig i kragen och fortsätta, kanske…

Ehum. Nåja. Vi får väl se. Än är det tjugosju dagar kvar, mycket kan hända.