Min första kontakt med arbetslivet för många år sedan bestod i en praktikplats på Stadsbiblioteket i staden där jag då bodde. Det var en ljuvlig upplevelse, att få betalt för att skyffla runt böcker, prata om böcker och helt enkelt umgås med läsande människor. En av bibliotekarierna hade alltid en historia på lut. En av dem handlade om när han med några vänner var ute och campade.
De hade promenerat över stock och sten hela dagen och när det började bli dags att slå läger för kvällen kom de till ett hus mitt ute i skogen. I huset bodde en ensam äldre man. De frågade om de möjligen skulle kunna få slå upp sitt tält på hans gräsmatta över natten, de lovade allra hövligast att inte störa. Jovisst, det skulle gå bra.
På natten vaknade bibliotekarien och hans vänner av… någonting som lät. Ett konstigt ljud. De tittade på varandra, vad kunde det vara? Det lät som om det kom inifrån huset, kunde det vara något på tok med den gamle mannen? Tänk om han hade blivit sjuk? De beslöt sig för att gå upp till huset och knacka på. Efter en liten stund öppnade mannen dörren. Tårarna strömmade nerför kinderna på honom, vännerna frågade bestört hur det var fatt. Mådde han bra? Skulle de ringa efter en ambulans?
Det visade sig att det inte alls var något fel men den gamle mannen. Han hade helt enkelt legat och läst Liftarens Guide till Galaxen, och skrattade så att han grät.
Idag är det 42 Day, även känd som datumet 101010, vilket självfallet bör firas. Själv kommer jag antagligen inte göra mer än citera några rader Vogon-poesi och minnas Douglas Adams. Jag vet var jag har handduken, gör du?
Aningen udd 