Idag har jag ont. Lite ont i hjärtat efter gårdagens valresultat, men framför allt ont i kroppen. Det blev ett par timmars promenad runt grannskapet för att få ut valsedlar och jag misstänker att mina skor inte riktigt är anpassade för sånt. Ja, inte kroppen heller men där får jag nog mest skylla  mig själv. Att masa sig upp och ut innan klockan åtta en söndag tror jag det var fyra år sedan det hände senast. Jag kanske borde se till att ta morgonpromenader lite oftare…

Och inte blev det bättre av att spendera hela kvällen på Piratpartiets valvaka. Det var förstås vansinnigt trevligt, men… Ont i nacken, ont i halsen av att ha pratat lite för högt för att höras över sorl och TV-sändning, och kanske en aning bakis trots att jag var försiktig med alkoholen. Att ta ledigt idag var ett bra drag, tveklöst.

Jag är inte förvånad över valresultatet. Att SD skulle ta sig in och vi inte har jag känt på mig länge men försökt hålla tyst om. Jag tänker välja att se det som att det var det bästa för oss, nu har vi guldläge att fortsätta bygga vår organisation och plattform att driva våra frågor från. Nog hade det varit guldläge om vi kommit in också men jag vill tänka positivt om oss.

Jag åkte hem själv igår kväll. Tog tunnelbanan och gick genvägen genom skogsdungen som jag brukar, ensam. Klockan var närmare ett på natten. I huvudet snurrade tankarna som de har en tendens att göra vid den tiden på dygnet. Jag tänkte på människors rädsla, rädsla för framtiden, rädsla för det okända, det som är ovant och det man inte förstår. Jag funderade över mitt val att inte vara rädd. Alltså, klart att jag också är rädd för vissa saker, men jag väljer till exempel att inte vara rädd när jag rör mig ute ensam i mörkret. Jag ska som kvinna vara det, men jag väljer att låta bli. Jag håller ett öga på min omgivning, javisst, jag lyssnade till exempel efter mannen som gick samma väg som jag några tiotal steg bakom mig. Men jag var inte rädd. Jag har inte anledning att vara det, alltså låter jag bli.

Naiv? Absolut. Men också fullständigt medveten om vad det skulle göra med mig och min människosyn om jag valde att ge efter för rädslan. Rädsla föder avsky och hat, och även om de strömningarna nu finns representerade i Riksdagen så tänker jag inte ge efter för dem. The only way is up.


Flattr this