Idag är jag arg. Jag är grinig och sur och lättretad. Till och med kollegan SD-sympatisören håller sig undan från mig idag, vilket är tur eftersom jag nätt och jämt är hövlig mot mina kunder men inte mer. Ärligt talat är de de som lyfter mig idag, somliga är så söta och rara att man inte kan låta bli att bli glad. Men annars travar jag omkring med mitt eget lilla privata åskmoln.

Kanske kommer det sig av slutspurten på valeriet. Jag är så trött och less på hur det här spektaklet verkar dra fram folks otäckaste och mest osympatiska drag i ljuset. Politiker som inte är direkt mänskliga i vanliga fall är det än mindre just nu, vilket jag tycker är lite avigt. Ska de inte försöka charma och locka oss att rösta på dem? Är jag ensam om att tycka att den som kan kasta mest skit på alla andra inte alls är lämpligast att leda landet?

Eller så kommer det sig av att jag känner mig illa behandlad av en bekant. Och det är så dumt, han vet inte ens om vad jag tycker och jag tänker inte tala om det för honom. Jag har tillräckligt med självinsikt för att se att det inte är hans fel, han har inte gjort något tokigt så jag tänker inte skyffla det över honom. Det är bara i mitt eget huvud som jag har snurrat till det. Så det så.

Eller så beror det på att jag återigen har fått en idé till förbättring på min arbetsplats nedskjuten. Det känns som att jag alltid föreslår en massa saker, små och stora och rimliga och orimliga om vartannat, men alltid får jag veta att det inte går. Just det här var en fullt rimlig idé och jag är helt övertygad om att vi skulle få en mycket drägligare miljö och må mycket bättre, samtidigt som den inte kostar något att genomföra. Men, beslutet är inte mitt och just nu känner jag mig. Så. Maktlös. Plus att jag visst minns saker som jag har fått igenom, så allt jag säger blir inte automatiskt nekat, faktiskt. Men ändå. Gnäll.

Enligt devisen att allt blir bättre om man skriver av sig tänker jag nu posta det här, glömma bort rubbet och sedan ha en bättre fredagkväll. Häpp!

Annonser