Vi pratar om det alltmer övervakade samhället, trygghetsnarkomanernas land, om hur vi behöver skyddas från allt möjligt, det är terrorister och nätmobbare och inte minst oss själva sådär i största allmänhet. Det finns hot liggande på lur överallt för en intet ont anande medborgare. Vi är vana att se oss om med misstänksamhet när vi rör oss bland våra medmänniskor. Äldre ska passa sig för unga, svenskar ska passa sig för invandrare, kvinnor ska passa sig för buskarna där våldtäktsmännen ligger i klasar och spanar. Över detta svävar politiker och myndigheter och inpräntar att vi ofta inte vet vårt eget bästa och behöver skyddas. Det var för mig personligen något av en besvikelse att bli vuxen och inse att jag fortfarande inte ansågs kapabel att ta eget ansvar i mångt och mycket.

Vi är många som känner oss klappade på huvudet av politiker och myndigheter. Och det är irriterande (min inre femtonåring rasar). Att inte bli behandlad med respekt, att bli begränsad och kringskuren. Påpassad. Potentiell fuskare, skyldig till motsatsen bevisats.
Jag menar, jag vet ju vad mycket gott jag är kapabel till, varför kan inte mina politiker se det också? Och så börjar tankarna snurra kring de klåpare som sitter i maktposition. Round and round it goes, jag är inte bättre själv. Alla människor är idioter, det är bara jag som förstår.

Jag vet, det är antagligen svårt att komma ifrån, de som är bättre bemedlade har alltid sett ner på dem som intet har, de välutbildade ser ner på de outbildade, de med någon som helst expertis ser ner på alla utan denna insikt.

Vad kan vi göra för att komma runt det här konstanta nedvärderandet, den nedåtgående spiralen där vi alla tillslut är misstänksamma 0ch inte tror någon annan om det minsta lilla, intelligens eller generositet eller vad det nu vara månde? Om vi nu är dömda att fortsätta betrakta varandra, även i vuxen ålder, som barn på ett eller annat plan?

Ni har sett versen:

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk lär sig att slåss.
Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig
att känna kärlek i världen.

Fånigt, larvigt, töntigt, javisst. Jag inser att jag står här med stora naiva dramatik-mössan på och vevar. Bear with me.

Om våra politiker nu ändå envisas med att se oss som barn, vore det inte bättre om de anammade den andra delen, snarare än den första? Vore det inte bättre om de visade att de litar på oss istället för att lära oss otrygghet? Vore det inte bättre om de gav oss utrymme och svängrum att växa istället för att kringskära vår vardag med allehanda övervakningsmetoder? Hur ska vi lära oss att bli annat än rädda när vi inte tillåts visa mod och respekt?

FRA-lagen och datalagringsdirektivet lära oss känna misstänksamhet och skuld. De kommer inte skydda oss från terror, de kommer inte göra oss trygga.

Jag vill ha politiker som föregår med gott exempel, som lever stort och visar vänlighet, som ser förbi sin rädsla.  Jag vill ha politiker som ser potentialen i oss, som vet att vi klarar oss utmärkt utan dem i vårt privatliv och som förväntar sig stordåd.


Flattr this