Man kan inte göra sig av med böcker. Man bara kan inte. Det har varit en sanning för mig så länge jag kan minnas. Jag har vårdat mina böcker, haft dem allihop framme i bokhyllor. Inte stuvat undan, inte gett bort, inte slängt och inte sålt. Mina hyllor har varit en studie i min skiftande smak genom åren, från Kitty och Biggles och Barnvaktsklubben, Sidney Sheldon, olika varianter av fantasy, lite tantsnusk, tillbaka till fantasy, science fiction, ännu mer fantasy. Även om jag idag inte läser så mycket som jag en gång gjorde så har mina böcker följt mig, jag har inte haft hjärta att rensa.

Inte förrän nu.

När jag först flyttade in hos Janne och hyrde ut min lägenhet möblerad så fick böckerna bo kvar. Kanske gjorde året utan dem det lättare att, när det väl blev dags att återigen släpa dem till ett nytt hem, inse att de skulle få maka på sig. Det finns inte plats här, Janne har dessutom en hel massa egna böcker. Fyra bokhyllor skulle på något sätt bli två.

Jag tog inspiration av en mycket god vän. Hon har visat en stor dos mod, hon har pratat en del med mig om böcker som man aldrig kommer läsa igen, som man inte har ett intresse av längre, kanske måste de då inte stå på hedersplatsen i vardagsrummet? Kanske måste man inte ens behålla dem?  Tanken sved, jag klurade länge och väl på det där. Det som slutligen fick mig att ta beslutet var mitt ex S. S är en hamster av stora mått. Han går gärna på loppis, han hittar gärna saker-som-kan-vara-bra-att-ha och han har såå svårt att göra sig av med sånt som han en gång släpat hem. Det var en av de sakerna som jag inte saknade när vi separerade, ett hem som var fullt av… skit. Mina böcker är inte skit, men jag vill heller inte uppmuntra mina egna hamster-tendenser.

Vilka böcker är jag faktiskt stolt över, vilka älskar jag lite extra, vilka vill jag stoltsera med när någon kommer hem och tittar på dem, vilka böcker kommer jag vilja låna ut? Det där sista är extra viktigt.

Jag lyckades nästan få ner det till två hyllor. Somliga var lätta, hur stor glädje jag än haft av B. Wahlström så kommer jag aldrig mer läsa någon av dem. Sidney Sheldon närde mina författardrömmar under flera tonårsår men jag behöver honom sannerligen inte längre. Fyra stora flyttkartonger blev det, så tunga att de knappt gick att lyfta.

De hamnade på vinden. Det kändes skönt. De fanns fortfarande i närheten, jag hade inte helt övergivit dem, men i lägenheten stod en mycket mindre portion böcker som bättre speglar mitt intresse på senare tid.

Eldprovet kom i söndags. KulturbombningKanalens Dag i Österåker. Janne var där, men inte jag. Vi hade pratat om det, det är en bra sak, jag var förberedd, och ändå… Det var tufft. Packa om dem från kartonger till mer lätthanterliga pappkassar. Veta att det var absolut sista gången jag skulle ta i just de här tingesterna som gett mig så mycket glädje och styrka. Hjälpa till att bära ut dem till den väntande bilen. Gå upp igen och nu, nu skulle jag aldrig få se dem mer.

Jag saknar dem, det gör jag absolut, men för första gången på trettiotvå år har jag gjort mig av med böcker.