Skriv-pepp

Om bara några dagar är det månadsskifte. När september blir oktober går jag in i NaNoWriMo-land, det händer varje år och jag förväntar mig att det blir så även nu. Det är dags att förbereda sig för månaden som kommer efter oktober, en månads intensivt roman-skapande, preppa för att ta sig från noll till åtminstone femtiotusen ord.

Idag skriver Kajsa Ingemarsson en intressant sak. Hon verkar ha en del problem med sitt skrivande just nu och uttrycker sig såhär:

Böcker får man, det är min övertygelse. Du får ett erbjudande om en historia och du kan tacka nej eller ja till det. Tackar du ja måste du låta historien gå genom dig, silas genom alla dina lager av språk, talang, erfarenheter, minnen, bilder, musikalitet, rytm, känslor, ordförråd etc. Hantverket är ditt och färgen boken får blir din. Men tro inte att du hittat på den, att den tillhör dig.

Jag tycker om den tanken. Idén är inte problemet, att hitta på idéer är lätt. Idéer finns överallt, vi kan välja att gripa tag i dem eller låta dem flyta vidare. Det är vad som händer sen som avgör om du är en författare eller ej. Om du lyckas ta idén, modellera den till något slags sammanhängande enhet, skriva ner den och få det hela till en bok. Hantverket är viktigt.

Och det handlar inte om utgivning, om att ha blivit antagen av ett förlag och ha si eller så många titlar utgivna. Så länge man skriver är man en författare. Om man slutar är man det inte. Om man ger upp innebär det bara att man aldrig kommer att lyckas. Min egen husgud, författaren och podcastaren Mur säger:

Sure, if you keep going, you may keep getting rejected. But if you quit, the removal of the chance of rejection also means the removal of the chance of acceptance. Yeah, you’ll never fail again. Good for you. How many people do you admire who quit in order to minimize risk?

Det är otäckt att satsa och inte veta vad som kommer hända, hur det ska sluta och vad det i andra änden kommer att bli av det. Men för att ens få veta det måste man våga, måste man kasta sig ut och hoppas att skyddsnätet håller. Tänk om det håller, vad kommer du då inte att kunna åstadkomma?

Annons

The Event missar målet

Av en slump nås jag av den tydligen fantastiska nyheten att SVT köpt in och kommer sända nya TV-serien The Event. Den stora nyheten är här alltså att man som svensk inte ska behöva vänta i månader eller tillochmed flera år för att få se det nya, utan bara en vecka efter att respektive avsnitt sänts i USA.

En vecka. En serie. Oj voj, jag är alldeles överväldigad. Eller, liksom, inte.

Det blir självklart än bättre. Den här fantastiska storsatsningen, som man är så stolt över och som tydigen ska stävja den hemska fildelningen, när sänds den? Ska jag kanske ta mig till att passa en specifik tid och titta på en serie för första gången på många många år? Det kittlade lite i magen av tanken, det ska jag erkänna. Jo, den tidpunkt man valt för sin fantastiska nya satsning är… TADAA! Kvart över tolv. På natten. 00.15. (Jag har fått utpekat för mig i kommentarsfältet att det är en repristid, första sändningstid är 21.15 på söndag, vilket fortfarande är för sent för mig de allra flesta veckor. Nåväl.)

Jag vet inte vad man egentligen tror om fildelande svenskar, men den här svensken ligger iallafall och sover då. Jag jobbar, vet ni, och behöver min skönhetssömn. Hur intresserad jag än är av amerikanska TV-serier, och det är jag verkligen, så får de mig inte att rucka på sömnen. Sorry.

Men! Ah, för en gångs skull kommer SVT erbjuda veckans avsnitt via SVT PLAY. Alla fildelande svenskar kommer naturligtvis flockas där, på en tidpunkt som passar dem. Briljant! Om det inte vore för att varje avsnitt bara finns där en vecka. Fail igen. Lite glad ska jag väl vara att de valt att dra igång TV-säsongen efter valet, men om man nu råkar var väldigt upptagen en vecka och vill se två avsnitt eller fler i stöten när man får ett par timmar över? Då regerar fortfarande fildelningen.

Så nära, men ändå så oerhört långt borta.

Svenska kanaler har länge varit fullständigt ointresserade av hur vi i Sverige idag vill se på TV. Och när man nu äntligen försöker så missar fortfarande med pinsam tydlighet målet.

Jag kommer inte se på The Event på SVT av flera anledningar. Framför allt för att TV-schemat är rätt knökfullt redan med alla serier som drog igång i USA i förra veckan (Extra glad är jag för The Big Bang Theory, Fringe, Supernatural, How I met your mother och Castle. För att inte tala om Stargate: Universe som börjar imorgon. Squee!) så för att få plats med en till behöver det allt vara något i hästväg. Av det jag sett hittills är inte The Event så speciell, till exempel sågar io9  den efter första avsnittet och jag är böjd att hålla med dem i deras analys. Det blir lite komiskt när SVT berättar att det här är TV-världens stora snackis. Ehum, tillåt mig småle…

Det mest tragiska i allt det här är att jag med glädje skulle betala för att se den här typen av serier, om jag bara kunde få göra det med samma enkelhet, lika tidigt och lika kvalitetsäkert som fildelningen erbjuder. Extra plus om priset är skäligt och inte lutar åt ocker. Jag VILL betala för mig, men jag FÅR inte.

NBC vill inte ha mina pengar, däremot vill de gärna få kalla mig tjuv och pirat och hävda att jag saboterar för dem. Trots att jag faktiskt köper så mycket jag har råd med när det sedan släpps på DVD, vilket i dagsläget är enda sättet för mig att visa min uppskattning. Det är lågt, riktigt jävla lågt.

Nattliga tankar dagen efter

Idag har jag ont. Lite ont i hjärtat efter gårdagens valresultat, men framför allt ont i kroppen. Det blev ett par timmars promenad runt grannskapet för att få ut valsedlar och jag misstänker att mina skor inte riktigt är anpassade för sånt. Ja, inte kroppen heller men där får jag nog mest skylla  mig själv. Att masa sig upp och ut innan klockan åtta en söndag tror jag det var fyra år sedan det hände senast. Jag kanske borde se till att ta morgonpromenader lite oftare…

Och inte blev det bättre av att spendera hela kvällen på Piratpartiets valvaka. Det var förstås vansinnigt trevligt, men… Ont i nacken, ont i halsen av att ha pratat lite för högt för att höras över sorl och TV-sändning, och kanske en aning bakis trots att jag var försiktig med alkoholen. Att ta ledigt idag var ett bra drag, tveklöst.

Jag är inte förvånad över valresultatet. Att SD skulle ta sig in och vi inte har jag känt på mig länge men försökt hålla tyst om. Jag tänker välja att se det som att det var det bästa för oss, nu har vi guldläge att fortsätta bygga vår organisation och plattform att driva våra frågor från. Nog hade det varit guldläge om vi kommit in också men jag vill tänka positivt om oss.

Jag åkte hem själv igår kväll. Tog tunnelbanan och gick genvägen genom skogsdungen som jag brukar, ensam. Klockan var närmare ett på natten. I huvudet snurrade tankarna som de har en tendens att göra vid den tiden på dygnet. Jag tänkte på människors rädsla, rädsla för framtiden, rädsla för det okända, det som är ovant och det man inte förstår. Jag funderade över mitt val att inte vara rädd. Alltså, klart att jag också är rädd för vissa saker, men jag väljer till exempel att inte vara rädd när jag rör mig ute ensam i mörkret. Jag ska som kvinna vara det, men jag väljer att låta bli. Jag håller ett öga på min omgivning, javisst, jag lyssnade till exempel efter mannen som gick samma väg som jag några tiotal steg bakom mig. Men jag var inte rädd. Jag har inte anledning att vara det, alltså låter jag bli.

Naiv? Absolut. Men också fullständigt medveten om vad det skulle göra med mig och min människosyn om jag valde att ge efter för rädslan. Rädsla föder avsky och hat, och även om de strömningarna nu finns representerade i Riksdagen så tänker jag inte ge efter för dem. The only way is up.

Grumbel

Idag är jag arg. Jag är grinig och sur och lättretad. Till och med kollegan SD-sympatisören håller sig undan från mig idag, vilket är tur eftersom jag nätt och jämt är hövlig mot mina kunder men inte mer. Ärligt talat är de de som lyfter mig idag, somliga är så söta och rara att man inte kan låta bli att bli glad. Men annars travar jag omkring med mitt eget lilla privata åskmoln.

Kanske kommer det sig av slutspurten på valeriet. Jag är så trött och less på hur det här spektaklet verkar dra fram folks otäckaste och mest osympatiska drag i ljuset. Politiker som inte är direkt mänskliga i vanliga fall är det än mindre just nu, vilket jag tycker är lite avigt. Ska de inte försöka charma och locka oss att rösta på dem? Är jag ensam om att tycka att den som kan kasta mest skit på alla andra inte alls är lämpligast att leda landet?

Eller så kommer det sig av att jag känner mig illa behandlad av en bekant. Och det är så dumt, han vet inte ens om vad jag tycker och jag tänker inte tala om det för honom. Jag har tillräckligt med självinsikt för att se att det inte är hans fel, han har inte gjort något tokigt så jag tänker inte skyffla det över honom. Det är bara i mitt eget huvud som jag har snurrat till det. Så det så.

Eller så beror det på att jag återigen har fått en idé till förbättring på min arbetsplats nedskjuten. Det känns som att jag alltid föreslår en massa saker, små och stora och rimliga och orimliga om vartannat, men alltid får jag veta att det inte går. Just det här var en fullt rimlig idé och jag är helt övertygad om att vi skulle få en mycket drägligare miljö och må mycket bättre, samtidigt som den inte kostar något att genomföra. Men, beslutet är inte mitt och just nu känner jag mig. Så. Maktlös. Plus att jag visst minns saker som jag har fått igenom, så allt jag säger blir inte automatiskt nekat, faktiskt. Men ändå. Gnäll.

Enligt devisen att allt blir bättre om man skriver av sig tänker jag nu posta det här, glömma bort rubbet och sedan ha en bättre fredagkväll. Häpp!

Småbitar av AGoT

Det sägs att intresset för HBOs filmatisering (Seriefiering? TV-serie-seriefiering?) av fantasysuccén A Game of Thrones är rekordstort. Och visst, det har bloggats och spekulerats och klurats och förväntats på både bloggar och diskussionsforum ända sedan det blev känt att G.R.R. Martin hade sålt rättigheterna till HBO. Men rekordstort? Jag vet inte, jag tycker att fans verkar bete sig som fans gör mest när det handlar om saker man tycker om. Vi pratar, spekulerar, vrider och vänder på varje liten bit av information vi kan få tag på och väntar andaktsfullt och inte alldeles tålmodigt på mer, mer, mer. A Game of Thrones är förstås inget undantag men heller inte exceptionellt utsatt. Det säger jag som en som bara har mitt lilla hörn av internet att gå efter, jag sitter ju inte på HBO och ser anstormningen direkt. :)

I nästan två år har bloggen Winter is Coming, som förövrigt drivs helt ideellt av ett fan av böckerna, delat med sig av alla små nyhetsbitar man har kunnat komma över. Jag har ivrigt läst varje liten post, och det är ju inte första gången jag låter min iver spilla över här på min egen blogg. Nu äntligen har HBO själva dragit igång en blogg för att samla information från inspelningen. De är igång med att spela in första säsongen på Irland, senare kommer man att fortsätta till Malta. Vi kan bara hoppas att det blir fler säsonger framöver då det är planerat att en säsong ska spegla en bok i serien, och senast jag hörde var att G.R.R. Martin planerat det till iallafall sju delar. Premiären är beräknad till tidigt nästa år.

Igår, i samband med säsongavslutningen av True Blood (som jag inte hunnit se än, don’t spoil me!) sändes tydligen både en nyklippt trailer och en del bakom-kulisserna-prat. Spännande! Jag ska inte säga att de lyckats pricka helt rätt i det jag sett framför mig när jag läst böckerna, men de ligger så nära, så nära. Och att få höra Mr Martin himself säga ”My God, they got it right, there it is” ger mig  ärligt talat ståpäls. Det är mycket som står på spel i och med den här produktionen, för alla miljontals fans över hela världen inte minst, och det märks att de har satsat ordentligt för att få till det. Like!

Trailern, ”Raven”:

Och så bakom-kulisserna-sekvensen, som för mig innehåller mest matnyttigt i form av glimtar av skådespelarna. Dothraki! Viserys! Dany! Tyrion! Vargarna!

Så, är det någon mer än jag som knappt kan bärga sig till det är dags för säsongpremiär? Jag är så psyched över att det redan finns ett färdiginspelat och klippt pilotavsnitt därute, det som fick HBO att lägga en order på en full säsong, och vi får inte se det. Än. Gah!

Dags att växa

Vi pratar om det alltmer övervakade samhället, trygghetsnarkomanernas land, om hur vi behöver skyddas från allt möjligt, det är terrorister och nätmobbare och inte minst oss själva sådär i största allmänhet. Det finns hot liggande på lur överallt för en intet ont anande medborgare. Vi är vana att se oss om med misstänksamhet när vi rör oss bland våra medmänniskor. Äldre ska passa sig för unga, svenskar ska passa sig för invandrare, kvinnor ska passa sig för buskarna där våldtäktsmännen ligger i klasar och spanar. Över detta svävar politiker och myndigheter och inpräntar att vi ofta inte vet vårt eget bästa och behöver skyddas. Det var för mig personligen något av en besvikelse att bli vuxen och inse att jag fortfarande inte ansågs kapabel att ta eget ansvar i mångt och mycket.

Vi är många som känner oss klappade på huvudet av politiker och myndigheter. Och det är så irriterande (min inre femtonåring rasar). Att inte bli behandlad med respekt, att bli begränsad och kringskuren. Påpassad. Potentiell fuskare, skyldig till motsatsen bevisats.
Jag menar, jag vet ju vad mycket gott jag är kapabel till, varför kan inte mina politiker se det också? Och så börjar tankarna snurra kring de klåpare som sitter i maktposition. Round and round it goes, jag är inte bättre själv. Alla människor är idioter, det är bara jag som förstår.

Jag vet, det är antagligen svårt att komma ifrån, de som är bättre bemedlade har alltid sett ner på dem som intet har, de välutbildade ser ner på de outbildade, de med någon som helst expertis ser ner på alla utan denna insikt.

Vad kan vi göra för att komma runt det här konstanta nedvärderandet, den nedåtgående spiralen där vi alla tillslut är misstänksamma 0ch inte tror någon annan om det minsta lilla, intelligens eller generositet eller vad det nu vara månde? Om vi nu är dömda att fortsätta betrakta varandra, även i vuxen ålder, som barn på ett eller annat plan?

Ni har sett versen:

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk lär sig att slåss.
Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig
att känna kärlek i världen.

Fånigt, larvigt, töntigt, javisst. Jag inser att jag står här med stora naiva dramatik-mössan på och vevar. Bear with me.

Om våra politiker nu ändå envisas med att se oss som barn, vore det inte bättre om de anammade den andra delen, snarare än den första? Vore det inte bättre om de visade att de litar på oss istället för att lära oss otrygghet? Vore det inte bättre om de gav oss utrymme och svängrum att växa istället för att kringskära vår vardag med allehanda övervakningsmetoder? Hur ska vi lära oss att bli annat än rädda när vi inte tillåts visa mod och respekt?

FRA-lagen och datalagringsdirektivet lära oss känna misstänksamhet och skuld. De kommer inte skydda oss från terror, de kommer inte göra oss trygga.

Jag vill ha politiker som föregår med gott exempel, som lever stort och visar vänlighet, som ser förbi sin rädsla.  Jag vill ha politiker som ser potentialen i oss, som vet att vi klarar oss utmärkt utan dem i vårt privatliv och som förväntar sig stordåd.

Att släppa ifrån sig det man älskar

Man kan inte göra sig av med böcker. Man bara kan inte. Det har varit en sanning för mig så länge jag kan minnas. Jag har vårdat mina böcker, haft dem allihop framme i bokhyllor. Inte stuvat undan, inte gett bort, inte slängt och inte sålt. Mina hyllor har varit en studie i min skiftande smak genom åren, från Kitty och Biggles och Barnvaktsklubben, Sidney Sheldon, olika varianter av fantasy, lite tantsnusk, tillbaka till fantasy, science fiction, ännu mer fantasy. Även om jag idag inte läser så mycket som jag en gång gjorde så har mina böcker följt mig, jag har inte haft hjärta att rensa.

Inte förrän nu.

När jag först flyttade in hos Janne och hyrde ut min lägenhet möblerad så fick böckerna bo kvar. Kanske gjorde året utan dem det lättare att, när det väl blev dags att återigen släpa dem till ett nytt hem, inse att de skulle få maka på sig. Det finns inte plats här, Janne har dessutom en hel massa egna böcker. Fyra bokhyllor skulle på något sätt bli två.

Jag tog inspiration av en mycket god vän. Hon har visat en stor dos mod, hon har pratat en del med mig om böcker som man aldrig kommer läsa igen, som man inte har ett intresse av längre, kanske måste de då inte stå på hedersplatsen i vardagsrummet? Kanske måste man inte ens behålla dem?  Tanken sved, jag klurade länge och väl på det där. Det som slutligen fick mig att ta beslutet var mitt ex S. S är en hamster av stora mått. Han går gärna på loppis, han hittar gärna saker-som-kan-vara-bra-att-ha och han har såå svårt att göra sig av med sånt som han en gång släpat hem. Det var en av de sakerna som jag inte saknade när vi separerade, ett hem som var fullt av… skit. Mina böcker är inte skit, men jag vill heller inte uppmuntra mina egna hamster-tendenser.

Vilka böcker är jag faktiskt stolt över, vilka älskar jag lite extra, vilka vill jag stoltsera med när någon kommer hem och tittar på dem, vilka böcker kommer jag vilja låna ut? Det där sista är extra viktigt.

Jag lyckades nästan få ner det till två hyllor. Somliga var lätta, hur stor glädje jag än haft av B. Wahlström så kommer jag aldrig mer läsa någon av dem. Sidney Sheldon närde mina författardrömmar under flera tonårsår men jag behöver honom sannerligen inte längre. Fyra stora flyttkartonger blev det, så tunga att de knappt gick att lyfta.

De hamnade på vinden. Det kändes skönt. De fanns fortfarande i närheten, jag hade inte helt övergivit dem, men i lägenheten stod en mycket mindre portion böcker som bättre speglar mitt intresse på senare tid.

Eldprovet kom i söndags. Kulturbombning på Kanalens Dag i Österåker. Janne var där, men inte jag. Vi hade pratat om det, det är en bra sak, jag var förberedd, och ändå… Det var tufft. Packa om dem från kartonger till mer lätthanterliga pappkassar. Veta att det var absolut sista gången jag skulle ta i just de här tingesterna som gett mig så mycket glädje och styrka. Hjälpa till att bära ut dem till den väntande bilen. Gå upp igen och nu, nu skulle jag aldrig få se dem mer.

Jag saknar dem, det gör jag absolut, men för första gången på trettiotvå år har jag gjort mig av med böcker.