Det här med datorer, det är bara skit!” Orden är min lillasysters. På ett ungefär iallafall.

Jag formligen älskar datorer och kan inte tänka mig ett liv utan dem. Jag är uppvuxen utan, men sedan jag flyttade hemifrån för tretton år sedan har de en naturlig och stor del i min vardag. Mina föräldrar har inte haft intresse eller i eget tycke behov av att lära sig det där med vare sig datorer eller internet, men sedan de båda blev pensionärer har de börjat försöka lära sig. Det är fantastiskt att se, mamma som knappt kunde hantera en mus för ett tag sedan kan nu utan hjälp koppla upp sig och kolla mailen (Gmail förstås, jag hjälpte henne).

De bor idylliskt ute på landet där mobiltäckningen är sporadisk, men det skruttiga 56.6-modemet håller inte längre. Mobilt bredband ska det vara, till den nya lilla fina laptopen.

Extra tydligt blir det när jag åker hem och hälsar på. Min mobil har ingen täckning i mitt föräldrahem. Alls. Förut kunde jag åtminstone stå i ett fönster, eller i värsta fall ute på gräsmattan, och få en plupp eller två. Nu, med min nya fina HTC Desire, är jag tvungen att gå så långt som ner till landsvägen, sisådär en tvåhundra meter, innan jag kan få kontakt med yttervärlden. Jag har Tre. Tre har en jättefin täckningskarta. En detaljeeeerad täckingskarta no less. Som är absolut jävla båg. Här jag kan visa!

Det vita sträcket strecket tvärs över är ”stora” vägen, längst uppe i den där öglan ligger mina föräldrars hus. Jag frågar mig varför man behöver en så detaljerad och fin karta, när den ändå bara är ljug. Den fina rosa färgen talar om att här ska finnas turbo 3G. Bwahaha!

Mina föräldrar är nu inne på sin tredje ISP, eller var det fjärde? Ingenting fungerar. Hur mycket de betalat för ingenting hittills vet jag inte. Hur många timmar dessa noviser har kämpat med teknik som de inte begriper vill jag inte tänka på. I dagsläget, när min pappa som närmar sig åttioårsåldern, vill använda sin nya fina dator och det nya fina mobila bredbandet, får han ta sin laptop under armen och knata iväg upp på en bergsknalle en bit bort. Där, sittande på en sten, kan han med lite tur få täckning nog att koppla upp sig. Än går det väl bra, men vad händer när det blir kallare ute? 

Var ligger då denna plats, som är så avlägsen att ingen mobilmast når dit? Mörkaste Småland kanske? Djupaste Norrland månne? Icke. Mälardalen. Tjugo minuter utanför Eskilstuna. Nån timme från Stockholm.

Jag följer mina piratpartister på plats i Almedalen den här veckan, och har förstått att mobilnätet i Visby inte riktigt orkar med den anstormning av uppkopplade människor som vill rapportera och informera eller bara hålla kontakt med varandra. Tänk att ha det så eller värre ändå varje dag på året, i ditt eget hem. Det handlar inte om samtal som bryts, det går över huvud taget inte att få kontakt. Alls.

Vår partiledare Rick var för ett tag sedan på besök i Spanien och utropade det till ett u-land på grund av den usla täckningen. Man behöver inte alls åka så långt bort, här pladask mitt i Sverige har du ditt u-land Rick!

Nu bor mina föräldrar synnerligen idylliskt i ett hus på landet, och har valt att ha det så med allt vad det innebär av att allt ligger en bit bort och mobiltäckningen är usel.  Men ska man verkligen, i ett modernt land som Sverige år 2010, behöva välja det ena eller det andra? Hur många väljer att flytta en bit ut från stan, speciellt när man blivit en smula äldre? Ska vi bara strunta i att de inte har tillgång till tjänster som vi stadsbor ser som så självklara att vi inte ens reflekterar över det?

Jag tyckte kanske att utspelet igår från Piratpartiet var lite fånigt. Jag skruvade generat på mig. Bredband till vartenda hushåll, minst 1Gb för högst 100kr/månad. Ska vi verkligen pyssla med sånt, är det verkligen nödvändigt? Det var igår, sedan pratade jag lite med mina föräldrar som förvisso inte är pirater på något vis. Idag är mitt svar: FÖRIHELVETE JA.