Nej, jag firar inte nationaldagen. Förstår inte varför jag skulle, så jag låter bli. Däremot har vi idag haft finbesök i form av Mia* och tittat på miniseriefieringen av Pratchetts Going Postal. Således suttit inne hela dagen, förutom några minuter ute på balkongen på eftermiddagskanten.

Jag tycker verkligen, verkligen om de här filmatiseringarna av Terry Pratchetts böcker, varav det här är den tredje. The Hogfather och Colour of Magic var de två första.

Till att börja med är de oerhört vackra. Det är storslagna och livfulla miljöer, Ankh Morpork borde vara en ordentlig mardröm för scenograf och rekvisitör men de lyckas banne mig få till det. Det känns påkostat och genomtänkt. Sedan skadar det säkert inte att ha brittiska skådespelargräddan att ta av för att befolka Skivvärlden… Vi enades om att det är lite samma känsla som Harry Potter-filmerna förmedlar, rikt och färgstarkt och med en oerhörd känsla för detaljer.

Richard Coyle är ett sådant där ansikte som man, efter att ha sett honom som Jeff i Coupling, inte glömmer så lätt. Han gör sig mycket bra som Moist von Lipwig, alldeles lagom halvknasig men ändå sympatisk. Okej, kanske lite för sympatisk med tanke på att Moist ska föreställa en fullfjädrad lurendrejare, men har man bara ett par timmar på sig att visa hans förändring istället för en hel bok kan man kanske förlåta att de börjar lite närmare målet. Även Tolliver Groat, Stanley, Adora Belle Dearheart i sina sylvassa klackar och Miss Sacharissa Cripslock med anteckningsblocket i högsta hugg kändes välcastade. Vetinari var jag inte så förtjust i, hade hellre sett Jeremy Irons som gjorde den rollen i Colour of Magic. Nåväl.

Jag ångrar nu att jag inte pallrade mig iväg en gång till för att se STA-uppsättningen av Vakter! Vakter! här för några månader sedan. Jag var på premiären men borde verkligen ha gått minst en gång till. Givet de små, obetydliga skillnaderna i budget mot de här TV-filmatiseringarna var det en extraordinär upplevelse och jag hade gärna studerat deras uppsättning mer i detalj. Jag är tämligen säker på att det vimlade av detaljer som man behöver fler gånger på sig för att upptäcka, precis som det antagligen gör i Going Postal. Jag är förresten övertygad om att vår egen Magnus Holmquist hade kunnat kirra Vetinari i Going Postal minst lika väl som han gjorde på Sagateaterns scen i Södertälje. Det hade dessutom varit en bättre träff än Charles Dance.

Hursomhelst. Going Postal är required viewing för varje fan av Pratchetts Discworld, och jag kan tänka mig att det också funkar som en bra inkörsport om  man inte läst någon av böckerna.

Annonser