Värmen har kommit. Det är inte bara vår i Stockholm, det är sommar. Sommar! Jag har vant mig så vid att stålsätta mig när jag går ut genom porten på morgonen att nu när det inte längre är en ilsket svinkall vind som attackerar så…

Jag stannar upp. Lyssnar på fåglarna, det avlägsna suset från stora bilvägen, drar in gräsdoften och den vackra stilla tavla som är min gata. Sådär på morgonen, innan det är någon annan ute så påminner min gata faktiskt rätt mycket om mitt föräldrahem, så mycket som en gata i stan kan påminna om ett hus ute i skogen. Det känns som hemma, något flyktigt och obestämbart och jag klarar inte av att sätta ord på det bättre än så. Men jag trivs.

Jag önskar att jag inte behövde skynda iväg till en luftkonditionerad tunnelbanevagn, jag önskar att jag hade en trädgård där jag kunde sätta mig i min morgonrock med en stor kopp te och bara vara en stund. Jag önskar att det inte fanns någon tid att passa. Och sedan, när kroppen fått vakna och solen börjat värma ordentligt, då skulle jag skriva.

Advertisements