Det var tvunget att göras förr eller senare, och jag misstänker att det faktumet har vägt tyngre på mig än jag anade.

Förra sommaren flyttade jag ut från min lägenhet i Södertälje och blev sambo i Stockholm. Sedan dess har min lägenhet varit uthyrd till en god vän. Hon fick någonstans att bo och jag slapp ha en lägenhet som bara stod och kostade pengar. Good shit.

Jag kommer inte flytta tillbaka dit. Kanske till Södertälje men inte till den lägenheten. Den har varit god mot mig, det är en fantastiskt söt liten lägenhet som funnits där för mig när jag som mest behövde den. Men nu går jag vidare in i nästa fas i mitt liv. Den med Janne. Så lägenheten behöver säljas, förr eller senare. Jag kan inte stå kvar med en fot i min gamla stad.

Jag har gruvat mig för att ta steget i flera månader. Jag vet hur väl min vän trivs i lägenheten, minst lika bra som jag gjorde, och jag har inte velat ta tjuren vid hornen. Tala om för henne att nehej hörredu, nu får det vara slut på det roliga. Hur jag än har vänt på det har det känts som att jag slänger ut henne. (Sedär den solklara nackdelen med att hyra ut till någon man litar på och tycker om. Bah.) Jag slänger ju inte ut henne, hon har gott om förvarning och kommer få första tjing på att köpa lägenheten om hon vill. Ärligt talat hoppas jag att hon gör det. Jag köpte den av en annan god vän, det vore en trevlig tradition att föra vidare.

Så i förra veckan tog jag mod till mig och ringde upp henne. Mådde apa efteråt, precis som jag förutspått att jag skulle, men samtidigt var jag lite lättad. Bollen är i rullning. Igår träffade jag en mäklare. Seriösa vuxenpoäng på det!

Jag är fortfarande sjukt nervös inför försäljningen, det är så mycket som ska fixas, saker som ska tänkas på och tas med i beräkningen. Men nu när första steget är taget är det en stor tyngd som är påväg att lyftas. Jag fixar det här. Jag kan. Det är vår, på fler än ett sätt.

Annonser