Det finns dagar som jag är gladare än annars att jag har valt en så tillbakadragen roll i Piratpartiet. När de interna vågorna går som högst, när jag ser hur min sambo sliter för lite eller ingen uppskattning alls, när jag då och då ser folk hellre måla fan på väggen istället för att försöka förstå varandra… Och så dagar som idag.

Låt se, var ska jag börja? Kanske med att säga att alla dessa tankar är mina egna och med största sannolikhet väldigt förvrängda av att jag står så långt vid sidan av och bara ser delar och brottstycken av händelser.

Så, i vårt hushåll har vi Janne som länge arbetat oavlönat för partiet, och så jag som visserligen har ett vanligt tråkjobb men är svårt underbetald. Det är många som har det tufft, vi är inget undantag. Men okej. Partiet är viktigt för oss båda, vi valde detta. För ett tag, men i slutänden behöver vi vara två som betalar räkningarna.

För några månader sedan hände det sig. In kommer Christian Engström, vår man i Bryssel, på sin vite springare. (Seriöst, har ni sett vad den mannen har uträttat i EU allaredan?) Han sköt till en ohemul summa pengar till partiet, och man valde att lägga en del av det på att anställa Janne. Win! Det var visserligen bara en halvtid, och inte så mycket pengar (och ändå skulle han få ut mer än vad jag drar in på min heltid, herregud så deprimerande). Glada och lättade var bara förnamnet. Alla som levt på marginalen kan nog förstå, ett helt stenbrott lyftes från våra axlar.

Vi åkte till IKEA och köpte en ny fåtölj, så glada blev vi.

Janne kunde fortsätta med det han redan gjorde för partiet, fast utan stressen och pressen att försöka hitta jobb som gav lön parallellt. Givet, min karriär som lyxhustru är fortfarande långt borta, men hey. :) Och jag kan väl avslöja att det inte var tal om någon halvtid i praktiken, inte. Många långa dagar, sena kvällar och helger därtill.

Sedan var det det här med valberedningen och dess förslag till ny styrelse. Janne är med i valberedningen. Christian ingår inte i det förslaget och han verkade bli ordentligt skitförbannad över det. Jag kan förstå det, det hade jag också blivit om jag bespetsat mig på en styrelseplats och sedan inte blivit erbjuden en. Det blev en sådan där intern storm som jag brukar hålla mig undan från. Jag tror att man till slut fick Christian att förstå att det absolut inte var menat som en förolämpning eller nåt att utelämna honom. Men dels så är han trots allt EU-parlamentariker redan, och dels så var det det där med alla pengarna som han lånat ut till partiet. Beroendeställning och sånt, jag vet inte alla detaljerna.

Jag trodde att det hade lugnat ner sig nu, vilket var ganska skönt med tanke på valkampanjande och sånt. Det finns en tid för att bitcha internt, och en tid att fokusera på att nå ut utanför partiet med visioner och whatnot.

Men så igår. Christian har inte alls lugnat sig. Christian drar tillbaka sitt lån till partiet. Pengarna som bland annat avlönat min sambo finns inte mer.

Jag vet inte hur han tänker att detta ska lösa några problem. I min värld har han precis skapat en uppsjö av nya problem. Som att Janne inte längre har ett jobb, för det finns inga pengar. Det är i min värld en enorm sak. Nå, jag försöker att inte tro att det är menat som en åthutning, men det är ändå så det ser ut för mig. Jag kan tänka mig att det kommer inverka negativt på saker och ting under ett valår att en man som Janne inte kan lägga fokus på partiet. Ja det är klart att jag är partisk. Men ändå.

Okej, NU förstår jag vad valberedningen menade med beroendeställning. Men, var det inte just det här Christian ville undvika? Jag förstår nog inte riktigt.

Eller så är det bara så att han fortfarande är förbannad. Han är arg och vill hämnas. Jag ser en femåring som inte får sin vilja igenom. Han ville ha en styrelseplats, hamnade inte i valberedningens förslag och drog därmed tillbaka sina utlånade pengar. Men varför, Christian? Kunde du inte gjort det på ett sätt som inte skadade partiet istället?

******

ETA: Jag ser att Tess har en mer initierad åsikt i alltihopet, mycket läs- och tänkvärt.