Sista dagen på semestern. Jag tror de flesta vet precis hur jag har det om jag säger så. Två veckor har gått alldeles för fort, imorgon börjar det igen, jag har inte fått gjort allt jag hade tänkt och typiskt att jag inte tog bättre tillvara på tiden och…

Nåja. Jag hade faktiskt inte tänkt göra så mycket. Snarare tvärtom. Med en massa sparade dagar såg jag min chans att bunkra upp lite navelpillartid. Det är nu det är som längst till sommaren, som längst till lediga sommarkvällar, det är nu man har samlat på sig så mycket vinterkyla/snö/slask/mörker att det börjar kännas i kroppen. Sista februari. Så jag ville inte så mycket, men nog känns det att tiden har gått lite för fort. Å andra sidan brukar den ju göra det om man inte ser till att fylla upp tiden. Jag hade väl tänkt sitta uppe och titta på OS. Jag som inte är så intresserad, kanske skulle jag bli det om jag bara hade tid att riktigt grotta ner mig. Men icke. Jag har sett en del, lite skidskytte, lite störtlopp, lite hockey och lite curling. Varenda konståkningssändning har jag dock missat. Och Jamaicas bob-lag skulle jag ju se, men det blev visst ingenting av det? Vare sig av laget eller att jag tittade.

Jag hade i alla fall en himla tur eftersom jag helt kunde undvika tunnelbanetrasslet i början av veckan. Visserligen hade jag en fika inbokad i måndags, men söta Jennie gav mig anstånd så jag kunde hålla mig hemma istället. Mer navelpillande.

Jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till jobbet. Folk, tidiga mornar och tider att passa. Och folk. Umgås. Urgh.

Jag har i och för sig lallat igång så sakteliga. Åkte till IKEA i fredags, och kom hem med en ny fåtölj och ett bord och lite annat smått och gott. IKEA är ju alltid en pärs, och att ägna fredagskvällen efteråt på knä på vardagsrumsgolvet med skruvmejslar och ihopskruvningsinstruktioner var också tröttande. På det hade vi gäster igår. Nyinköpta bordet invigdes med att spelas Arkham Horror på. Brädspel är min nya favoritumgängesform, banne mig. Särskilt med det här gänget, det känns inte alls jobbigt att ha dem här, de ingår liksom i möblemanget sådär som goda vänner kan komma att göra. Man behöver inte förställa sig eller visa upp en lite extrapolerad yta. (…och nu kan jag riktigt höra hur mitt tonårsjag skriker åt mig i frustration. Vad tusan spelar det för roll vad folk tycker och tror, ingenting hindrar dig från att slappna av annars också. Skärpning för fan.)

(Hon har rätt. Jag borde allt lyssna lite mer på mig själv så som jag var i tonåren.)

Nästa helg kommer det gäster igen, men förhoppningsvis lite fler och något brädspelande blir det inte. Mer socialiserande, ja jösses. Vi har bjudit in folk, och hu vad det var läskigt! Tänk om ingen vill komma? Vad gör jag då? När jag fyllde nio eller därikring bjöd jag hela klassen och det kom två personer. Åren efter blev det inte många kalas om vi säger så, och det är fortfarande skitläskigt att bjuda in folk. Men några har sagt att de kommer, och några att de kanske kommer. Det ordnar sig. Det ska bli skoj, jag ser fram emot det. Jomenfaktiskt.

Jag skulle tro att februari gör mig lite mer folkskygg än jag är annars. Men herrejösses, jag känner ju så mycket BRA folk också, sådana som det alltid känns som en ynnest att umgås med, februari eller ej. Och de är dom jag har bjudit. Ju!