Så jag köpte en ny dator i veckan. Eee pc 1101HA, liten söt och svart. 2GB RAM, 250 GB hårddisk. Nice! En källa till glädje och lycka, right?

Wrong.

Alltså jag VET att det inte är något prestanda-monster jag köpt. Jag vill inte göra en massa tunga grejer, jag vill kunna surfa, blogga, titta på något filmklipp då och då. Twittra. Spela fåniga små spel. Det är allt.

Den kändes lite… trött redan från början, men jag avvaktade. Innan allt kommit på rätt plats är det säkert så det är. Min gamla laptop är över tre år gammal, inte minns jag hur det var då. Och så mantrat det här är en netbook. Den är gjord för att vara liten och lätt och smidig. Jag behöver nog bara vänja mig.

Nu har det gått några dagar. Jag har vant mig vid det pyttiga tangentbordet nu och skriver relativt obehindrat på det. Men jag kan inte vänja mig vid att varenda rörelse; scrolla en websida, byta flik, ladda innehåll… allt hackar. Det är som att prata med en person som stammar svårt. För en stund sedan kom jag på att testa att spela en av de fåniga exempelfilmerna som kommer med datorn.

Um. Jag vet att den börjar med en scen där hästar springer över en strand, men det är också allt eftersom bilden hackar till och stannar där, rätt pixelerat. Ljudet sprakar och knastrar men jag fattar att det ska vara tjusig musik. Vackert är det inte.

Jag går till YouTube, väljer nånting på måfå. Det laddar okej, men att spela upp det hela visar sig mer än vad min sprillans nya netbook orkar med.

Så, jag undrar. Ska det vara såhär? Har jag överskattat vad man kan göra med en netbook och just kastat fyratusen kronor i sjön?