En bra, bra helg. Jag hade planer för båda lediga dagarna och det blev minimalt med sömn däremellan, och jag hade liksom stålsatt mig för att det här kommer bli jobbigt och stressigt. Och roligt och givande också förstås, för det var bra planer. Men ändå stressande.

Men inte för en minut kände jag det där oroliga suget i magen, känslan av att jag måste vara effektiv här nu, jag måste passa på, jag måste måste måste, oklart bara vad. Den där känslan som jag levde under större delen av december. Någonting har jag börjat göra rätt således, yay för det.

Men det är kanske inte så konstigt. Lördagskvällen var vikt för fyrtioårskalas, och en stor del av det gamla gänget var där. De där som jag träffar på tok för sällan, de där som jag spelat teater med. De där som känns som, om inte längre familj, så i alla fall nära släkt. En kväll av idel glada tillrop och hjärtliga samtal. Inte sjutton kan man vara stressad då. Dessutom fick vi skjuts, vilket jag var extra tacksam för när klockan närmade sig fem på söndagmorgonen och kroppen började protestera.

Jag vaknade efter sisådär en fyra och en halv timmes sömn, och kroppen var inte mycket gladare då. Numera spelar det ingen roll om jag går och lägger mig packad, så länge klockan är efter tre kommer jag att känna mig bakfull dagen därpå. Nu var jag i princip nykter, men det hjälpte inte. Kroppen brännande av sömnbrist men alltför klarvaken för att kunna göra något åt det. Bakfull men inte stressad. Whee.

Söndagen ägnades således åt återhämtning, och faktiskt ett par timmars sömn till, fram till sena eftermiddagen, då vi begav oss till en centralt placerad biograf. Vi är härmed sist i hela världen med att se Avatar. Förutsägbart nog blev det en mycket angenäm avslutning på kvällen, men det hade jag tänkt återkomma till om en stund.

Jag är lite stolt, för uppenbart är att jag inte behöver känna stress bara för att det är mycket som händer. Verktygen finns där, jag måste bara lära mig att jag ska använda dem.

Annonser