Jag ligger lite efter. En dryg veckas inlägg väntar i Google Reader,  har precis hunnit fatta att jag varit ledig i en vecka, och nu först börjar det smyga sig på en önskan att sammanfatta och summera året som gått. Fast det känns som att det är för sent nu. Ska inte sånt göras inför nyåret, en vecka in är väl på tok för sent?

Fast å andra sidan vet jag inte hur det skulle gå till ändå. Jag är notoriskt usel på att komma ihåg när saker hände. Var det där detta året, eller var det året innan?

Det känns som ett mellanår. Inga stora omvälvningar, inga stora förändringar. Ja bortsett från att jag faktiskt blev sambo officiellt. Så, okej då. :) Men det där… Det var mer en gradvis förändring som pågick under ett år eller så, som sedan avslutades med ett hiskeligt tvåveckors packande och släpande i somras. Och eftersom de flesta av mina böcker är undanpackade i ett vindsförråd just nu så känns det inte riktigt på riktigt än i alla fall. Mitt hem är där mina böcker är. ♥ (Eller i ärlighetens namn där min laptop är, så ganska på riktigt ändå.)

Nja, jag får nog fundera på det där med en årssammanfattning lite till. Helt klart är att det inte ligger för mig, egentligen, fastän det vore kul.

Men det var en sak, något jag kom fram till i mellandagarna. Det där med stress.
December var en rent sjuk månad för mig, jag sprang runt som en liten iller och fixade och grejjade. Sådär som man gör i december, jag var väl knappast ensam om att känna att det var för många tåtar att dra i. Stressen lade sig inte förrän efter att sista julklappssockan var färdigstickad, på nyårsdagen…

Så, någonstans där slog det mig. Jag fixar inte stress längre. Jag har inget bra filter, den påverkar mig på en gång. När jag var yngre var det en sak som jag verkligen var stolt över, min stresstålighet. Jag tog aldrig åt mig, den bet inte på mig, jag var i stort sett immun. Jag gjorde det jag kunde och sedan när jag inte kunde mer så var det stopp. Svart eller vitt, och sällan hade jag dåligt samvete över vad jag inte klarade av eller hann med. Jag var inte alls en orolig typ, och det är jag fortfarande inte. Men jag blir stressad av minsta lilla. Och det vet jag väl egentligen, men… Jag har fortfarande den där bilden av mig själv som stabil och orubblig, men jag är inte den personen längre. Jag behöver lära mig det, och jag borde även lära mig hur jag ska hantera det ordentligt.
Och är inte det ett ypperligt utgångsläge för ett nytt år, så säg?