Så kom då äntligen dagen, jösses vad jag har väntat på den här dagen. Biljetterna köptes för så länge sedan, i våras, att det kändes som att det aldrig skulle bli av.

Jag har inte varit ett Izzard-fan lika länge som mina vänner, men de har gjort ett gott jobb av att omvända mig med att droppa citat från tidigare shower och visa mig klipp med honom på YouTube och berätta Historien Om Vattenflaskan.

(Okej, Historien Om Vattenflaskan går ut på att när Izzard uppträdde på Cirkus var ett gäng som skulle bli mina vänner där och såg honom. En av dem var väldigt törstig och halsade ur en plastflaska, Evian om jag inte missminner mig. Precis när Eddie är mitt uppe i en berättelse om en filminspelning där han satt på hästryggen mycket och fick ont på många spännande ställen, precis när Eddie tar ett andetag… Det är helt tyst i salongen, vännen med vattenflaskan har druckit vatten som en tok  så att det blivit vakuum och just då tar han flaskan från munnen och den vecklar ut sig med ett tydligt ”skroink” som hörs i hela salongen. Högt och tydligt. Eddie tittar upp och fortsätter sin berättelse utan att ens snubbla ens litegrann på stavelserna ”…and a sound like that happened. It was the sound of my spine breaking.” Mina vänner-to-be höll på att dö.)

Först åt vi middag. Vi träffades på ett snöigt Söder, som sen fortsatte till att bli ett ännu mer snöigt Söder, och åt och pratade. Det var jag och Janne, Mia, Daniel, Lania och Emma. Rasande trevliga människor hela bunten. God mat och prat, och sedan bar det av mot Globenområdet och Hovet. Vi var på plats i god tid för att ta del av Izzards Twitter-feed som rullades upp på storbildskärmar. Hälsningar till publiken och till Eddie kom både inifrån lokalen och från andra delar av världen. Kul!

Hovet är en stor arena. Riktigt stor. Jag hade upplevelsen och besvikelsen från Jeff Dunham i Kistamässan i färskt minne, men detta kändes mycket bättre. Det var bättre stolar, det var inte svinkallt, och framför allt så kunde man se scenen. Jag har inte så stora krav på standup (eller buktaleri som fallet var då) men att kunna se scenen är faktiskt ett av dem. Tyvärr så är de övre raderna där vi hade biljetter fruktansvärt branta, man sitter i princip ovanpå raden nedanför. Det gör att man ser bra, till och med lite för bra. Vi upplevde alla lite svindel, och Lania som har problem med höjder mådde mindre bra, höll sig krampaktigt i sin stol när vi väl satt på plats och resten av kvällen. Nästa gång blir det parkett eller platser myyycket längre ner. Hu!

Vi fiskade förstås alla upp våra mobiler och twittrade @eddieizzard av hjärtans lust och väntade på att få se våra namn på storbildsskärmarna. Det är ett genialt drag att ha detta som underhållning medan folk kommer in och ska hitta sina platser, tiden gick fort och trots att showen inte började prick åtta så gjorde det ingenting. Vi hade kul redan!

Jag kommenterade på höjdrädslan, Waiting and battling a fear of heights. Damn these seats are high up… och när min tweet dök upp på skärmarna hörde jag sällskapet på raden bakom/ovanför kommentera: ”Oakfairy, vad är det? Det betyder ju… ek-älva.” Jag var såklart tvungen att vända mig om och påpeka att det var jag. Hah, det är svårt att prata om folk nuförti’n, man vet aldrig om de kanske råkar höra en. :D

Showen. Ack, showen. Allmänljuset släcktes ner och strålkastarna gjorde ett kort litet intro till cool musik, mycket snyggt, innan han äntrade scenen. Jag minns att jag tänkte ”Men, jag kan ju se honom!” innan vi kastades in och trollbands av Izzards show. (Ja, jag var verkligen sjukt besviken på Jeff Dunham. Gå för bövelen aldrig och se något om det är på Kistamässan.) Storbildsskärmarna var nödvändiga för att kunna urskilja ansiktet och minspelet, men vi såg även den riktiga Izzard. Även om han bara var en liten figur lååångt därnere på scenen. Men det var okej. (Sabla Dunham och den som bokade Kistamässan åt honom.)

Jag ska inte gå in på själva materialet, utan bara konstatera att Eddie Izzard är fruktansvärt rolig. Han är snabb i huvudet och har ett språk som passar väldigt bra för det han gör. Hur en man kan hålla låda så länge och på egen hand trollbinda ett fullsatt Hovet… det är förunderligt.

Jag var inte besviken. Jag fick ont i ansiktet av att skratta så mycket. Jag  var helt slut när vi två och en halv timme senare kom ut i friska luften igen, där det fortfarande snöade. Resten av sällskapet drog vidare för att varva ner tillsammans, men jag valde att åka hem.

Jag är så nöjd, så glad att vi fick biljetter, så tacksam att jag har vänner som tvingar mig att titta på saker de tycker om så att jag också kan få tycka om dem. ♥