Ingen undgick att det snöade igår. Hela dagen snöade det. Från tidig morgon till sena kvällen, mjuka vita flingor som yrde runt utanför fönstret och aldrig tycktes ta slut.

Äntligen är vinterkängorna framgrävda ur garderoben. Det kändes helknasigt att gå omkring i gympaskor och höstjacka ända in i december men det behövdes ju ingenting annat med plusgrader och torrväder. Nu är det svinkallt, blåsigt och snö överallt. Skymning och gryning skimrar nu blåaktigt med all snö på marken, och det pratas om att den kan få ligga kvar ändå till jul. Jag är tveksam, det ska fortfarande regna precis innan jul enligt prognosen och då lär det ju inte finnas någon snö kvar. Men kanske, kanske. Hur länge sedan var det vi hade snö över jul?

Undrar om skolskjutsarna går normalt ute kring mitt föräldrahem idag, eller om de kört fast i snövallarna. Den brukade alltid göra det ett par gånger varje vinter, efter det att landsortsbussarna börjat köra istället för de små taxibilarna. De smala grusvägarna var ingen match för personbilar, men bussar hade det knepigare.

När jag började skolan sköttes skolskjutsarna av den pyttelilla lokala taxirörelsen. Alla förarna kände oss ungar vid namn och visste var vi bodde. Det var extra värdefullt vid skolstart när nervösa ettgluttare inte visste vilken rutt de skulle med och inte kunde förklara var de bodde, alla som körde bodde själva i eller utanför byn där jag växte upp.

När sen Länstrafiken bestämde sig för att bjuda under vid upphandlingen, och därmed skicka det lilla taxibolaget i konkurs i slutänden, blev det annorlunda. Stora otäcka och illaluktande bussar, idel okända och av någon anledning alltid sura förare, varje vinter körde dessutom de stora bussarna som sagt fast i snön på småvägarna. Min syster fick en gång visa föraren hur han skulle köra för att hon skulle komma hem, men fick då till slut ett föraktfullt ”Där kör inga bussar!” kastat i ansiktet, och så fick hon gå hem de resterande kilometrarna. Okej, det var nog i början på läsåret och inte mitt i vintern. Men ändå. långt ut på vischan bodde vi inte.

Kommunen tjänade säkert några kronor, men ingen var nöjd. Jag hade visserligen flyttat till en större skola då, och hade sedan inte rätt till skolskjuts alls, så mig kvittade det ju egentligen. Vi skrattade lite sådär skadeglatt och skakade på huvudet varje gång ryktet nådde oss att ett av de stora åbäkena till bussar hade försökt vända och fastnat efter snöfall. Gärna tvärs över vägen, med båda ändarna på bussen djupt begravda i varsin plogad snöhög. Sådana oduglingar de var de där stadsborna…

Men jag undrar hur det är för de barn som bor därute i skogarna nu. Med samma bussar och samma vägar är läget antagligen som det var. Kanske har förarna åtminstone lärt sig lite folkvett.

Annonser