Jag tror minsann att vi är på väg att få oss en trevlig liten tradition här. Igår var jag, Janne, Daniel och MiaSjätte Tunnans julbord. Jag och Janne var där förra året själva, och det var kul att komma dit igen med så trevligt sällskap. Tack, hörni!

Ja jösses. Frosseri är ingen lek, och det är bra märkligt hur snabbt det kan gå, några få tallrikar bara, innan man börjar känna sig fullständigt proppmätt. Jag älskar verkligen det medeltida upplägget och maten känns liksom… omsorgsfullt lagad. Gaffel får man klara sig utan, och potatisen var inte introducerad på fjortonhundratalet så det finns vare sig Jansson eller andra potatisrätter. Saknar man det? Knappast! Det finns så mycket annat, så mycket gott och så mycket speciellt att jag nog inte ens hade reflekterat över potatisbristen om de inte påpekat det själva. Och med sked och kniv klarar man sig enkelt efter en lite övning.

Ingefärssillen, den grottlagrade cheddarn, äppelkompotten, kumminfläsket, honungsrostade rotfrukterna, kycklingen som jag inte minns kryddningen på, mandelkrämen och kvittenmarmeladen… Jag begriper inte hur hur folk som matbloggar kan komma ihåg allt de petar i sig under en måltid ens med bildbevis, det fanns mycket mer jag skulle vilja nämna men det är som bortblåst ur minnet. Gott som attan var det i alla fall, alltihop.

Jag är fortfarande mätt trots att det nu närmar sig lunchtid dagen efter. Och lite synd är det allt att det är ett år kvar innan jag lär gå dit igen. Jag hoppas bara att traditionen håller i sig nu.