Tillbaka på jobbet. Tre dagar i sjuksoffan är ungefär vad som är uthärdligt, och nu är jag så frisk jag kan begära, så jag jobbar.

Visserligen var det skönt, att få ta det lugnt och verkligen se till att bli frisk och utvilad. Jag har känt ett ökande tryck inför november och NaNoWriMo, måste passa på att vara ledig nu för sedan blir det ingen tid till det. Men jag märker också hur absolut ingenting blir gjort. Igår, när jag ändå var nästintill helt pigg så tog det mig en dryg timme att hoppa in i duschen. En timme som bara försvann. Till vad? Ingen aning.

Det krävs ett visst mått av jävlig upptagenhet, momentum, för att man ska hinna med det där extra. Jag antar att jag inte är särskilt unik på den punkten. Om du vill ha någonting uträttat, be en upptagen person att göra det. Om man redan har en miljon saker att göra kostar det inte så mycket att lägga till den miljonteförsta, medan om man är helt lös och ledig kan det kännas som en oöverstiglig ansträngning att vara påklädd före lunch. Typ.

Det måste ju finnas en balans dock. Tillfällen att bara peta naveln, att kontra mot de där jag-har-så-mycket-att-göra-att-jag-spyr-dagarna. Båda behövs för att det ska bli riktigt bra.

Jag värnar antagligen peta-naveln-tiden lite för hårt. Man ska vara lite mer driven än jag är, lite mer på, lite mer ambitiös, lite mer konstant stressad.

Nå, det passar mig. Jag mår hellre bra än är glamourös. Det innebär inte att jag inte är lite avundsjuk på de där som fixar att vara konstant på och ambitiösa med tusen järn i elden. Men jag är inte sån. Jag kan vara det korta stunder, men innan jag hinner börja känna mig flärdfull och modern så går det över.

Med det sagt så ser jag verkligen, verkligen fram emot söndag. Eller till och med natten mot söndag. Så snart vi går in i november månad börjar äventyret. Trettio dagars vansinne. Win!

Annonser