Jag försökte följa Amanda Palmer på Twitter för ett tag sedan. Det gick sådär. Kvinnan är så rasande produktiv att allting annat dränktes i AFP-tweets. Så jag slutade följa henne. Det gick liksom inte. Men jag gillar henne, hon är cool. Hon gör schysst musik och verkar vara en sådan person som man kunde hugga av ena armen för att få vara vän med.

Nu är inte det någon större chans, så jag tänker behålla mina kroppsdelar för mig själv. Men det är lite synd att jag inte klarar att hålla jämna steg med hennes interagerande med sina fans. För det är ju det hon gör, därborta på Twitter.

Nu twittrade den aningen lugnare Neil Gaiman om hennes senaste bloggpost, så jag fick upp ögonen för den, och…

This! This, people! THIS! Jag skulle vilja ställa mig upp och peka och vifta tills alla har gått och läst, men ni kan ju ändå inte se mig här.

Hon pratar om sitt artistskap, om hur hon testar nya vägar för att tjäna pengar på sin konst och sin musik. Hur det är en ny ordning på gång, för henne såväl som för alla andra som vill försörja sig på sin musik eller sina ord eller annan sorts konst. Hur hon säkert gör en del fel, men hon tänker testa och se vad som funkar, och förhoppningsvis lära sig något på kuppen.

it’s also not a matter of whether an artist is starving or cruising on a yacht.
i would hate to see my fans turn on me once i actually have money in the bank with a “well, i would support you if you were starving, but now that you’re eating, no way.”
fuck that.
accept a new system.
feel ok about giving your money directly to paul fucking mccartney. he may be rich, but he still rocks. show you care.
feel ok about giving it to fucking lady gaga if you’ve been guiltily downloading her dance tracks for free.
rejoice in the fact that you are directly responsible for several threads in her new spandex spacesuit.
it shouldn’t matter.
it’s about empowerment and it’s about SIMPLICITY: fan loves art, artist needs money, fan gives artist money, artist says thank you

Det där! Det är ungefär vad jag brukar säga, eller brukade säga innan jag tröttnade på att fok tittade på mig och skakade på huvudet över att jag kunde vara så naiv. Fast från en kreatörs synvinkel, istället för ett fans.

Jag är ett fan, jag vill inget hellre än stödja det jag tycker om. Ge mig en chans och jag kommer ge dig mina pengar. Gör det enkelt och jag kommer göra det igen så länge jag har möjlighet. Jag är ett FAN, jag VILL ge dig mina pengar.

Huruvida jag redan har tillskansat mig musiken, eller filmen, eller vad det nu kan vara, kostar-gratis-via-fildelning eller på något annat sätt, det har inte med saken att göra. Om du visar att du gillar att jag gillar det du gör, så kommer du att få mina pengar. Så lite jag nu kan avvara, men det du har vunnit i lojalitet är så mycket mer värdefullt.

Att Amanda Palmer vågar lita till sina fans är så upplyftande och härligt, särskilt efter allt gnäll och all misstro och den alltmer svartvita copyright-diskussionen.

Fucking amen, Amanda Palmer.