Igår var en konstig dag. Den började dåligt och fortsatte vara ganska usel. Jobbet var fullt av småsaker som behövde ordnas, en miljon små små stressmoment, och därtill tror jag att varenda grälsjuk människa i hela landet ville prata med mig. Eller ja, alltså, det var ju det dom inte ville göra egentligen. Förolämpa mig och skrika på mig för saker som inte var mitt fel, snarare. Fun times.

Jag var kort sagt på ett lagom kul humör. Därtill var kvällen bokad för ett träningspass på Friskis och Svettis. Jag skulle preciiis hinna, om jag gick lite tidigare från jobbet. (Titta där, ännu en liten sak som stressade.) Jag jobbade in lite rast-tid för att med gott samvete kunna smita tidigare, vilket endast resulterade i att jag var ännu grinigare och inte hade ett dugg gott samvete när jag smet iväg.

Tunnelbanan var inställd och försenad. Såklart. Morr! Jag kom med det tåg jag skulle ha tagit i alla fall utan det där extra stressmomentet. Vad annars en dag som denna? Mutter, mummel. Satt och hoppade på sätet, och när jag var framme vid min station fanns det märkligt nog några minuter till godo. Jag sprang, kryssade fram mellan alla gångtrafikanter och cyklister i rusningstrafiken och lyckades nog med att inte ha omkull någon enda.

Jag gillar F&S nya bokningssystem, det gör jag absolut. Upp till 70% av platserna på ett pass går att förboka, resten släpps nio minuter innan passets början. Haken är att man måste ha hämtat sin biljett senast nio minuter innan, annars förfaller bokningen. Hämtar man inte sin biljett får man en prick, efter tre prickar kostar det hundra kronor att få förboka igen.

Jag störtade in och drog mitt medlemskort när det var under en minut kvar.

Svettig, och lite huvudvärkig efter all stress och språngmarschen. Ville jag ens träna en dag som denna? Nå, nu var jag ju där i alla fall, och de två senaste tillfällena har det på olika sätt blivit pannkaka av. Jag bet ihop.

Och det blev det bästa passet hittills i höst. Det absolut bästa. Så roligt, kroppen gjorde som jag ville för en gångs skull och huvudvärken var snart som bortblåst. Ledaren var medryckande och lagom peppande, hon fick oss alla med på noterna och det blev en riktigt väl använd timme. De kan det där med rörelseglädje på det där stället, och den här gången gick det rakt in i hjärtat på mig.

Jag gick hem i mörkret med lätta steg och sång i bröstet. Som sagt, en mycket märklig dag.