Jag fanns tidigt på Twitter, långt innan det slog i Sverige. Det var rätt tråkigt, jag satt mest för mig själv och twittrade. Jag la snart ner det.

Nu är det annorlunda, med en massa svenska användare som jag åtminstone nästan-känner blir det en helt annan grej. Till exempel roade jag och min sambo igårkväll en och annan (läs: Emma) genom att sitta i varsin ände av soffan och twittra till varandra. Att maila eller chatta med någon i samma rum är sååå gammaldags. ;)

Det jag tyckte var häftigast, då i början, var hur Twitter flyttar en bit av webben till mobilen. Du kan uppdatera genom sms, och på den tiden kunde man även ta emot andras tweets som sms till sin mobil. Det blev dock  lagom kul när jag följde folk på andra sidan Atlanten och mobilen låg och vibrerade nätterna igenom… Nu finns inte den funktionen för oss svenskar, men det känns som att det kanske är lika bra.

Fler svenska användare betyder att Twitter la manken till ooch skaffade ett svenskt nummer att skicka sina uppdateringar till. Suveränt tyckte jag när jag hoppade på tåget igen.

Men nu ska ni få höra. I början av sommaren slutade det numret att fungera för mig. Med leveransrapport påslagen visade det sig att mina sms aldrig ens kom fram. Meh? Varför inte det nu då? Det var likadant för Janne, kanske även för flera.

Jag la in en request på Twitters supportsida och väntade. Hörde ingenting ifrån dem, med det är ju inte ovanligt. Det har säkert att göra, det finns många användare att serva, alla twittrar ju och naturligtvis uppstår fel då och då. Efter ett tag tittade jag till min request och den var stängd och markerad som löst. Löst? Nämen, jaha? Men problemet kvarstod. Jag la in en ny request, lite sur nu, och bad om återkoppling.

Här började katt-och-råtta-leken.

”Har du läst den här informationen på supportsidan?” ”Ja, den berör inte alls det problem jag har.”

”Har du testat att göra A?” ”Ja, som jag skrev i beskrivningen av problemet så var det det första jag gjorde.”

”Har du testat att göra B?” ”Ja det har jag, har du alls läst min beskrivning av problemet?”

”Har du testat att göra C?” ”Morr!”

Jag får erkänna att jag ganska snart blev väldigt tyken och otrevlig när jag blev överöst av standardformuleringar av supportpersonen. Att jag fick höra av Janne att han fick samma icke-hjälp gjorde inte mitt humör bättre. Hur svårt ska det vara att kolla upp något man inte vet och tala om det? Liksom, erbjuda faktisk support? Men icke. Jag hade faktiskt blivit nöjd om jag fått veta att de inte heller hade en susning om var problemet låg, men att de jobbade på det. Eller nåt. Efter ett tag började min supportperson helt enkelt markera min request som ”solved” utan ytterligare kommentar. Han eller hon lessnade väl på mig. Jag testade twitternumret och öppnade upp requesten igen, unsolved, med tillhörande syrliga kommentar. Så höll vi på, veckorna gick.

När jag nu kom tillbaka från semestern var min request helt stängd, precis som den första. Jag orkade inte bitcha mer, struntade i det. De verkade ju inte intresserade av att hjälpa till. Och att stånga pannan blodig mot en betongvägg slutar märkligt nog att vara roligt efter ett tag.

Nu fungerar det plötsligt. Det funkar! Request solved, liksom! Ingen information fick jag förstås från supporten. Tänk om jag hade kunnat tala om det för supportpersonen, nu blev vår konversation mer och mer hätsk för att sedan bara upphöra.

När man då sedan läser om sånthär, att Twitter tydligen hanterar brister i säkerheten likadant som felanmälningar, genom att låtsas som att det regnar… Jag är inte förvånad, om vi säger så. Sur, förbaskad och irriterad, men inte ett dugg förvånad.

Annonser