Jag sa ju att jag ville tillbaka till den lilla byn med sommarteatern, och så blev det. Söta vännen S visade sig lättflirtad, och i helgen bar det av rätt ut i den sörmländska idyllen.

Ja jisses. Jag har inte varit i Hälleforsnäs på många många år. Jag vet inte om jag bara har vant mig vid öppna asfalterade ytor, eller om det faktiskt är lummigare och mer uppvuxen grönska än jag minns. Hela lilla samhället kändes lite mindre över huvud taget, jag trodde det bara blev så när man lämnade ett ställe som liten och kom tillbaka som vuxen.

Vi åkte förbi det lilla huset där jag bodde med dåvarande pojkvännen. Det var sig likt, faktiskt. Lite småslitet, trädgården lika lagom ovårdad som jag minns den. Den gröna dörren, delvis fina granhäcken, alla blommorna…

Middag på den lokala pizzerian, och så till Bruket. Det har hänt saker där sedan sist. Fler små företag som flyttat in, här och var pyntade och upprustade fasader jämte de slitna fabrikslokalerna. Kolhuset var precis som jag minns det dock, det också. Det är en magnifik byggnad, perfekt för teater.

Själva föreställningen, Allt eller inget, var såklart en smula anpassad för att ge lite lokal färg. En av karaktärerna drog skratt när han stolt förkunnade att han minsann kom från en lite större stad (Flen!), och gänget som bestämmer sig för att strippa sig till framgång repar såklart på det öde Bruket. Perfekt. Arbetslösheten och uppgivenheten är inte främmande i en före detta bruksort som Hälleforsnäs.

Det märks att det är lokala förmågor som står på scen, somliga hur säkra som helst och andra lite mer nervösa och osäkra. Men överlag kändes de väl samspelta, och eftersom jag minns hur det är att själv stå där och försöka göra något så banalt som höras… Det är inte helt lätt, det vet jag. Magnifik lokal, som sagt. Skymtade ett och annat bekant ansikte, fastän över tio år äldre förstås. Det gör en hiskelig skillnad när vederbörande var nio eller tolv den där sommaren för tretton år sedan, kan jag härmed tala om. Whodathunkit, liksom.

S råkade vara bilburen och det var faktiskt oförskämt skönt. Nå, jag hjälpte i alla fall till att hålla utkik efter rådjur på hemvägen i skymningen, vi var båda rätt trötta efteråt. Hon är minsann inte någon jag träffar varje dag, och inte den första som jag brukar hitta på saker med heller. Kul att få dela en sådan här utflykt med henne. Tack, S!

Advertisements