En författares dagliga dos av ångest kunde man häromigår läsa om regndroppar och tinnitus. Gå dit. Läs. Jag väntar.

Så, tillbaka? Bra. Hon den däringa Ghosthand verkar vara en särdeles klok och eftertänksam person. En såndär som jag tror att jag skulle vilja känna AFK, men är alldeles för blyg för att närma mig ens från bakom laptopen. Det blir så ibland, jag är kanske alltför lättimpad. Det är många bloggare jag känner så inför, förresten. De som skriver så bra och så rätt att man bara suckar lyckligt och önskar att man själv var ungefär såndär och kunde klämma ur sig sådana texter.

Jag har hennes hittills enda utgivna bok i hyllan, det är en av dem jag mer än gärna sticker i händerna på den som frågar efter något att läsa. Jag väntar ivrigt på nästa, och hoppas att hon ska ta sig dithän att den blir klar.

Jag hängde på samma mailinglista som hon då för några år sedan, då när det begav sig. Jag satt mest tyst och följde andras konversationer, lurkade. Det där om tinnitus och inbromsande tåg kommer jag än idag ihåg att hon berättade om någon gång. Det berörde mig starkt då, och gör det fortfarande. Hur kan det komma sig, att en historia från någon man aldrig träffat, ett livsöde destillerat till några få meningar kan sätta sig så hårt i bakhuvudet?  En så fruktansvärd sak att drabbas av, och utan att något verkar kunnas göras för att lindra. Utom möjligen ljudet av regndroppar…

Annonser