Pust, vilken vecka. Eller dryg vecka, till och med.

Jag har ägnat dyrbara semesterdagar åt att plocka, slänga och packa. Och släpa. Mest släpa känns det som. Mer kroppsarbete än vad jag är van vid, helt klart. Men nu är det färdigt. Min lägenhet är färdigställd och urplockad om än inte alldeles övergiven, adressändringen är på väg om den inte gått igenom riktigt ännu, mitt namn står jämte pojkvännens på hans dörr. Vår dörr.

Jag är sambo. På riktigt nu.

Inte sådär lite halvt, särbo men med väldigt få nätter spenderade just isär, med två hem i två olika städer.

Ett hem, inte två.

Det har visat sig tydligt för mig, nu medan jag hållit på och skyfflat ägodelar, att jag varit oerhört hårt rotad i min lägenhet. Den har varit min trygghet, min bas, det som bara är mitt eget under flera år. Den plats som alltid väntat på mig när jag behövt det, som alltid funnits att dra sig tillbaka på. Jag har trivts så bra där och det är inte helt lätt att slita upp rötterna och försöka köra ner dem i myllan på ett annat ställe. Även om det är en annan lägenhet som jag tycker om och som jag nästan bor i redan innan.

Det är otäckt, och lite läskigt. En ny fas i livet. Bort med stödhjulen. Tillförsikten och glädjen är också stor. Det är omtumlande dagar just nu.

Jag flyttar från Södertälje till Stockholm. Närmare somliga vänner, andra är plötsligt längre bort.

Jag ser fram emot att ha mina saker på en och samma plats. Jag ser fram emot att få det lite lättare ekonomiskt (yays, kunna köpa DVDer :)). Jag ser fram emot att få lite mer fritid när resvägen till jobbet nu definitivt kortats.

Jag ser fram emot att bo och leva med min älskade, han som rockar mina sockar.