Jag varken firar nationaldag eller valkampanjar idag. Istället håller jag mig hemma i ett försök att få ordning på stressnivåerna. Som ett brev på posten dimper det ner ett blogginlägg som jag bara inte kan ignorera. Joy. :/

Så, okej. Korten på bordet och bladet från munnen. Jag har hållit käft så gott jag kunnat i två års tid, men nu får det vara nog.

Jag borde hålla mig borta från min pojkväns förra flickväns Livejournal, jag vet. Att läsa henne är som att medvetet pilla på en sårskorpa, men jag tror att det att utsätta mig för henne får mig att bearbeta allt hon gjort mig och i slutänden får mig att både må bättre och bli en bättre människa.

Idag nämnde hon mig igen. Sådär i förbigående. Och jag blir så trött. Så less och så arg. Hon representerar för mig ett misslyckande, en mycket nära vän som jag försökte hjälpa och som hellre vände mig ryggen än att låta mig göra det. Man ska inte misslyckas med människor.
Låt oss se vad det är hon skriver. Det börjar med funderingar kring valet och det faktum att hennes ex varit involverad i Piratpartiet sedan starten:

”My ex-fiance got very involved in the party in its early stages, and later left me for a friend of ours who was also much more interested in going to party meetings and such than I was. (And I’m not going to say it was because she could then spend time with him away from me, because she’s still involved with the party. And my ex-fiance.)”

Hon har under det ett och ett halvt år som gått drivit linjen att hennes fästman lämnade henne, för mig. Ni vet, den klassiska historien om bästa vännen som stjäl pojkvännen från hjältinnan. Det har varit den sanning hon presenterat för omvärlden. Och det är faktiskt inte sant.

Det började inte med att jag intresserade mig för partiet för att få vara närmare honom. Mitt engagemang, sådant det nu är, har väldigt lite med mina högst privata känslor för Janne att göra. Till att börja med förälskade jag mig i honom över ett år efter att jag blivit medlem, och de möten jag varit på räknas lätt på ena handens fingrar. Att insinuera att vi skulle ha träffats bakom hennes rygg är både lågt och felaktigt.

Sedan fortsätter hon med att tolka Ricks uttalanden som fan läser Bibeln. Och jag måste ta mig för pannan. Hon om någon VET att Piratpartiet inte tycker att upphovsrätt och patent är viktigare än vård/skola/omsorg/kärnkraft/försvarspolitik. Däremot är medborgerliga rättigheter grundläggande för ett demokratiskt samhälle, och ett sådant vill åtminstone jag bo i. Uppenbarligen är inte sånt som yttrandefrihet och rätten till privat kommunikation så viktig för henne:

And then they get on moral high horses and act like they’re some kind of personal freedom fighters, out to liberate the poor repressed masses of the internet.

Rick uttrycker sig lite klumpigt, men hon vet mycket väl vad han menar. Det finns redan en hel uppsjö av olika vinklar på hur bäst man ska lösa problem med utbildningväsendet och miljön och whatnot. Det finns ingen anledning att gå in och pilla i det, de frågorna har våra sittande politiker redan olika grepp på. Men medborgarnas rättigheter handskas idag på endast ett sätt, som att de inte är värda att bevara. Upphovsrätten kommer med som en konsekvens av detta. Hon kallar det ett i-landsproblem:

This is taking a first world problem – I want my illegal downloads to be legal/free/no big deal! – and putting it before problems that threaten peoples’ lives and health and happiness in so many more fundamental ways than what you can and can’t get away with on the internet.

Hon vet mycket väl att vi inte tänker sätta ännu en kock på att koka soppa på riktiga och fundamentala problem som redan hanteras av sittande politiker. Men det finns andra fundamentala rättigheter som behöver bevakas. Som yttrandefrihet. Som rätten att ha ett privatliv. (Ja det låter väl inte lika akut som försvar och skola, men tänk dig att inte ha ett privatliv? Hur mycket är sjukvården värd i ett sådant samhälle?)

Som hon själv säger, hon skrev sin D-uppsats kring upphovsrättens historia och hur den appliceras idag. Hon är inte dum. Och hon var i flera år förlovad med en man som engagerade sig piratpolitiskt, klart som sjutton att hon mycket väl vet vad vi vill. Klart att hon egentligen vet att våra tankar kring patent skulle ha en högst påtaglig effekt på hur sjukvården ser ut i framtiden, specifikt i fattigare länder som inte har råd med mediciner för att lindra sjukdom och lidande. Klart att hon vet att det handlar om att ta ett helhetsgrepp på medborgarrätt och den personliga integriteten i ett tidevarv där storföretag inom underhållningsindustrin har större tyngd i en politikers öra än de egna medborgarna och väljarna.
Men av någon anledning väljer hon att misstolka ett förfluget uttalande istället. Väljer att fokusera på Ricks högst personliga inställning, som ju faktiskt har ganska lite med partiet att göra. Även om Rick kallar sig ultrakapitalist så innebär det trots allt inte att jag eller någon annan i partiet väljer att skriva under på det epitetet. Hon tycker att ”But maybe looking at the bigger picture once in a while wouldn’t hurt?” och väljer att inte förstå att det är precis just det vi gör.

Gammelpolitiker idag är bra på mycket. Men jag är inte beredd att frångå fundamentala demokratiska värderingar när det ska köpslås om vem som ska få igenom vilken linje i EU-parlamentet eller i Riksdagen. Somligt får inte tummas på, för då kommer vi till slut inte att leva i en demokrati längre. Det är allvarligt, och det är skarpt läge mest hela tiden just nu. Och det handlar för tusan inte om fildelning.

Det gör mig less och förtvivlad när någon som verkligen borde veta bättre låter personliga preferenser färga sin syn på en hel medborgarrättsrörelse.

Så.

Men.

Tillbaka till där jag började, det rent privata i hennes kommentar. Om mitt och Jannes förhållande. Det som verkligen får adrenalinet att spruta ur öronen på mig, det är hennes syn på mig. På mig och det som hände oss och vår vänskap.

Så, vad gör man då, när man till sin förskräckelse inser att man gått och kärat ner sig i en av sina bästa vänner? En vän som därtill är förlovad med en annan av ens bästa vänner? Svaret är förstås enkelt, man låtsas som att det regnar. Försöker bete sig precis som vanligt. Jag vill inte vara orsak till problem mellan två till synes lyckliga människor som betyder så mycket för mig som de här två gjorde.

Tyvärr fungerade det bara tills jag blev varse att hans intresse för mig inte var enbart platoniskt. Då blev det riktigt intressant. Under ytan fanns det dessutom stora problem i förhållandet mellan dessa två som jag inte haft en aning om. Vad gör man då? Manövrerar för att slå in ytterligare kilar i ett redan svårligen infekterat förhållande, eller försöker man hjälpa sina vänner? För mig var svaret självklart, jag ville hjälpa dem och jag ville hjälpa deras förhållande. Min förälskelse fick ta ett steg tillbaka medan jag försökte sätta mig in i denna nya dimension som jag inte tidigare varit medveten om mellan mina två vänner. Det var något av det svåraste jag gjort, inse att jag antagligen aldrig skulle få vara så nära den jag hade kär som jag ville.

Mina intentioner fick sig en rejäl törn när hon började bete sig… En smula underligt. Istället för att, som jag förväntat mig, göra en ansträngning för att bete sig vuxet och sansat, plockade hon fram vad jag bara kan beskriva som femåringen i henne. Kort stubin, ovilja att lyssna, raseriutbrott, hot om självmord, en episod där hon i raseri tog fram en sax och klippte av sig delar av håret… Jag blev förstummad, var hade den kloka och insiktsfulla kvinnan som jag beundrade så tagit vägen? Vid ett flertal tillfällen försökte jag: ”Jo, jag förstår att det är såhär du ser på saken, att det ur din synvinkel ser ut…” medan hon svarade ”Nejnej, såhär Är Det.” ”Jo, men jag tycker att det…” ”Nej, du förstår inte. Det Är Såhär.”

Jag förstod på Janne att det jag nu fick se var en del hon tidigare reserverat för honom. Hon ville ordna situationen efter sin vilja, och eftersom det inte gick emedan jag satt i vägen, så kunde det bara sluta på ett sätt. Hon försvann. Flyttade hem till sina föräldrar på ett tag. Slutade prata med mig. Hon tog beslutet och separationen var ett faktum. Han ville det inte, och även om jag nog kände lättnad så ville jag det inte heller. Varför gav hon bara upp när hon hade två nära vänner som ville hjälpa till?

Han och hon höll fortfarande kontakten efter att hon flyttat ut, trots att det uppenbarligen smärtade dem båda två. Jag kände att det var uppenbart att vad hon ville var att ha honom för sig själv, så som de haft det innan jag kom dem för nära inpå livet. Ett liv där hon hade allt ordnat för sig, där han fixade allt hon inte hade lust med. Jag hade svårt att förstå hur hon kunde vilja leva i en sådan bubbla, men jag antar att det sociala skyddet hade blivit viktigt för henne allteftersom åren gått. Viktigare än att själv vara den som tog ansvar för sig.

Vi mådde alla fruktansvärt dåligt. Förstås. Jag fick en känsla dock av att hon aldrig velat erkänna min och hans smärta. Allt hon var intresserad av var att få sin egen smärta bekräftad. Vår sida av saken existerade inte ens, och det än mindre efter att hon flyttat hem till mamma.

Inte blev det bättre när en stor del av vår gemensamma bekantskapskrets fick höra hennes del av historien. Det är det intressanta med Livejournal, du kan med en enkel knapptryckning utesluta valda delar av dina ”vänner”, och i godan ro säga vad tusan du vill om dem du valt att utesluta. Om du är lagd åt det hållet.

En efter en försvann vänner från mig. De tystnade och försvann. Det sved för mig ännu mer. De ville inte ens låta mig få ventilera det som hänt ur min synvinkel. De hade redan läst hennes ”Såhär Är Det”-post eller poster (jag vet ju inte, jag har inte fått läsa någon sådan), och accepterat det som sanning. Hon är bra på ord och jag förstod ju att hon ville hålla de människor hon kunde ovetandes om någon annan delaktigs invändningar. Jag hade hållit tyst så länge, det hela var ju så känsligt, och nu fanns en stor del av mitt tilltänkta bollplank inte kvar.

Än idag vänder hon det hela till att framstå som Offret. ”…later left me for a friend of ours”. Nej, det var hon som lämnade. Lämnade oss båda, och pratade skit om oss för att få andra ur vår vänkrets att också säga upp bekantskapen. Hon bestämde sig för att lämna, dock under premissen att efter tre månader komma tillbaka. Under tiden hade han ett beslut att fatta. Det slutgiltiga beslutet skulle vara hans, stanna tillsammans eller göra slut. Senare lämnade hon även landet. Hon stack till varmare breddgrader under vintern för att leva hos vänner och lät honom själv jobba för att få ihop till hyra till den lägenhet hon fortfarande ansåg sig ha en del i. Säkert var det bra för henne med ett miljöombyte, och därtill är en av dessa vänner utbildad psykoterapeut eller något liknande. Mindre lyckat var det för hennes fästman. Han hade mig till att hjälpa och stötta honom genom vinterdepression och självmordstankar. Tillsammans med ett fåtal andra vänner gjorde jag vad jag kunde för honom, min själs älskade som jag fortfarande inte kunde kalla min.

På våren kom hon tillbaka, utvilad och solbränd och redo att ge förhållandet en ny chans. Hon hade nämligen kommit fram till att hon var beredd att göra det. Den tidigare dealen att han skulle fatta ett slutgiltigt beslut hade hon nu tydligt upplöst på eget bevåg. Det gick… sådär, kan vi väl säga. Vare sig mina eller hans känslor hade försvunnit, om något var de starkare, och hennes försök att åter skapa allas vår verklighet efter sitt eget huvud gick i stöpet ännu en gång.

Nu har jag inte nämnt något om de husdjur som hon på eget bevåg valt att skaffa. Han hade inget intresse av husdjur, ville inte ha det ansvaret, men ändå så… Två gerbiler, som hon lämnde kvar hos honom medan hon fick gratis terapi i solen under de månader hon var borta. De kunde ju inte gärna bo hos hennes föräldrar… Jag ska heller inte gå in närmare på hur hon, när han senare föreslog att de skulle dela på lägenheten, snarare tyckte att han kunde lämna den till henne. Den lägenhet som han under hela deras förhållande betalat större delen i, och ensam står på kontraktet för. Att hon själv kunde lägga två strån i kors för att ordna boende verkade inte leta sig in i hennes begreppsvärld… Han kunde väl flytta ut och hitta något annat så hon kunde bo i deras, eller hans, lägenhet.

Så. Jag blir så besviken. Antagligen främst på mig själv, för att jag inte lyckades nå fram till henne då. Men varje gång jag läser något som visar att hon fortfarande lindar in sig själv i, i mina ögon, falska sanningar så svider det. Som detta att hon pluggade ett år i Japan skulle fått oss att få upp ögonen för varandra.

”Knowing that my absence for a year probably hastened our relationship to its end. Knowing that it’s what made my ex-fiancé and my ex-friend get so close – close enough that she came to want my life, and he came to want to share his with her.”

Det stämmer inte, hon hade varit hemma från Japan länge innan jag ens började umgås med honom som en vän, hon var hemma i Sverige under hela den period det tog för oss att gå från vänskap till förälskelse. Och vad tusan skulle jag vilja åt hennes liv för? Det verkar ärligt talat inte särskilt åtråvärt, och jag hade redan ett eget som jag värdesätter mycket högt.

Eller kommentaren

”Even though ”The Winner Takes It All” makes me cry. Blasted angst button. But I guess if there’s a place to cry over how your ex-fiancé waltzed off with your ex-friend, the emotional climax of a musical might not be a bad choice.”

Där förekom på intet sätt något valsande. Det var en lång och plågsam process där situationen till slut blev ohållbar. Att hon väljer att beskriva det som att han valsade iväg in i solnedgången med mig, det… det gör mig mycket ledsen och fruktansvärt upprörd. Hon vågar hon nedvärdera den strid han utkämpade med sig själv på det viset?

Eller det här som kanske tar priset

”That’s when the ex finally called off our ten year relationship, because couples’ therapy was just too hard on him, poor thing.”

Jo, de gjorde ett flertal försök med professionell rådgivning. Att gå till kyrkans familjerådgivning förkastades, de valde en privat rådgivare i förhoppningen att denne skulle kunna se på just det här specifika fallet med öppna ögon. Efter första besöket, på hösten, bestämde hon att de inte behövde fler besök, det hade ju varit så lyckat, nu skulle allt redas ut. Det gick ett tag och när det visade sig att hon ändå inte kunde få sin vilja igenom hade det första besöket varit ett stort misslyckande. Fler besök var inte nödvändiga, det skulle inte fungera. Inte förrän hon kommit hem och då bestämt att de skulle satsa på varandra, för då hade hon fått familjerådgivning rekommenderat av någon annan, varpå det plötsligt var en god idé igen. Inte nog med det, bäst var att gå till kyrkans familjerådgivning, det skulle vara bäst. Och att han inte orkade bråka mer när hon varit på en flera månader lång semester i solen medan han jobbat häcken av sig här hemma… När hon fortfarande inte hade tagit till sig något av det som han försökt föra fram som problem i förhållandet. Är det så konstigt? Verkligen?

De hade en lång och uppslitande separation. Den är över nu. Jag kämpar fortfarande med sviterna efter den.

Å andra sidan har hon lärt mig mycket. Att det är absolut skitviktigt att prata med sin partner. Att det är absolut nödvändigt att lita på sin partner. Att du har en förbannad skyldighet att behandla din partner väl och med respekt. Och att om du hellre pratar om ”mitt förhållande” istället för ”vårt förhållande”, som i ”jag vill ha tillbaka mitt förhållande” så är det något som är jävligt skevt i din världsbild.

Annons