Jag fick häcken ur och ringde ett lite halvofficiellt samtal igår. Samtalet ledde till författandet av ett lite halvofficiellt brev och en halv armada av helt vanliga mail. Jag är inte van vid att försöka vara officiell. Jag menar, i jobbet är det en sak, där är jag snustorrt proffsig mest hela tiden. Men att som privatperson ringa ett seriöst samtal, allrahelst där en del saker står på spel… Jag är inte van. Absolut inte. Telefonfobikern i mig lever gott än.

Antagligen var det det som fick mig att utveckla en ruskig huvudvärk framåt eftermiddagen. Ovanan, stressen. Middag och en tupplur på kvällen gjorde det bättre, men idag var den tillbaka. Meh.

En sista titt på brevet innan jag la det i ett kuvert och klistrade igen det nyss. Jag gillar riktiga brev. Den lilla ritualen med att hitta ett kuvert och frimärke, sätta det på rätt plats och sedan gå till en brevlåda och släppa ner det. Den rent fysiska tyngden, hur kuvertet putar lite när man lagt ner brevet i det. Samtidigt var jag lite irriterad över att det skulle behövas, i mina ögon hade det gott räckt med vanlig epost. Varför krångla till det? Nåja.

Men det är kanske mig det är fel på. Jag tycker epost är lika riktig som vanlig post. Visst, det är roligare att få snigelpost, men epost är bättre och framför allt snabbare och smidigare. Samma lika fast bättre. I mitt huvud kommer särställningen som pappersbreven fortfarande har att försvinna så småningom. Det är en vanesak, så snart fler än jag vant sig av med att skicka pappersbrev kommer det bli riktigare att skicka officiell epost.

Om det inte vore för vissa omständigheter förstås. Nu är mitt brev igenklistrat och så snart jag lagt det på lådan kommer det vara ospårbart, okränkbart, enligt grundlag skyddat från nyfikna. Ingen utom den det är adresserat till får lov att öppna det. Det är Lagen. Känns ju lite speciellt sådär, eller hur?
Hade jag skickat samma brev, med samma innehåll och med samma avsikt, fast med epost, så är skyddet inte alls lika starkt. Vem har skickat det, och till vem, vad står det i det? Och jag fattar inte varför det ska vara så. Varför ska jag bara ha mina medborgerliga rättigheter om det inte är på internet? Jag är densamma, mottagaren är densamma. Ärendet är definitivt oförändrat och precis lika viktigt. Samma lagar borde väl gälla här som där?

Jaja. Det kommer väl. Undrar bara hur lång tid det kommer ta…

Under tiden får jag väl vårda mitt dunkande huvud och vänta på svar på det halvofficiella ärendet. Det gör för ont för att jag ska orka vara nervös, det är ju alltid något.

Annonser