Idag dricker jag kaffe. Det händer inte ofta, men nu satt jag nästan och somnade samtidigt som jag frös ohämmat, så kaffe fick det bli. Socker och mjölk, så blir det drickbart.

Jag satt och läste Joshens post om hur debattartikeln i Aftonbladet blev till, och började fundera på det där med kändisskap. I artikeln står Unni Drougge som medförfattare, men de som läser Enligt Min Humla känner förstås igen texten om de olika typerna av fildelning från för ett tag sedan. Den är inte identisk, men lik nog. Förvånas över att en tillfrågad tidning tyckte att man lika gärna bara kunde ha Unnis namn med, jag antar att ett mindre känt namn var ointressant för dem. Joshen berör i sin post den ideella upphovsrätten, den som jag känner är överlägset viktigast och borde vara okränkbar. Rätten att identifieras som skaparen av sitt verk. Superviktigt.

Men det var inte det jag ville prata om. Kändisskap. Att vara ett namn som nästan vem som helst känner igen. När jag var liten var detta det högsta, det mest åtråvärda. Människor som var kända existerade dessutom i en parallell verklighet som aldrig någonsin skulle korsa min, här i den vanliga världen. Familjeutflykten till Malmamarken den gången då Niklas Strömstedt stod på scen var en magisk upplevelse. Efteråt var jag i upplösningstillstånd. Jag hade sett en person som varit på TV i verkligheten! Han fanns på riktigt! Jag var galet upprymd och alldeles fascinerad. Förstod knappt hur detta kunde hänga ihop. Detta var långt före dokuspåkändisarna var uppfunna, och framför allt var det långt före internet fanns i var mans hem.

Man kan väl säga att min extas över kändisar är aningen mindre nu. Delvis beror det helt klart på att jag är lite mer världsvan som trettio än som femton. Men det har också allt att göra med internet. Älskade internet. Där kan en bloggare få direktkontakt med en känd författare, stämma träff för en öl och snickra ihop en debattartikel till Aftonbladet, allt under några dagars tid. Där finns all information om allt man kan tänka sig, och där finns alla människor man kan tänka sig. Idag skriver man inte ett brev på finaste brevpappret till favoritartisten och postar med skälvande händer på närmsta brevlåda, för att det förhoppningsvis ska nå vederbörande, kanske på andra sidan Atlanten, om några veckor. Nu addar man vederbörande på Twitter och skriver direktmeddelanden till henom. Kändisen är lika långt borta som bästa kompisen, en länk och ett klick.

På internet är vi alla tillsammans, och det är det jag älskar. Jag har träffat flera av mina bästa vänner här, och i varje given stund kan man umgås och diskutera med hög som låg, känd som okänd, svensk eller australier eller brasilian. En länk och ett klick bort. Den artist eller konstnär eller kreatör som önskar få kontakt med sina fans har här ett guldläge som aldrig tidigare skådats. Politiker som önskar kontakt med  sina väljare, här finns de i drivor. Här finns också chans att inte bara få kontakt, utan också sudda ut gränsen mellan beundrare och beundrad.

Jag gillar verkligen att jag här kan känna som att jag befinner mig på samma plan som alla andra, kändis eller ej liksom. Jag är inte en andra klassens medborgare bara för att jag inte råkar vara född med silversked i mun eller inte har gett ut en handfull bästsäljare. Jag behöver inte stå med mössan i hand om jag inte vill. Stora stjärnor behöver inte slå sig till rätta i elfenbenstornet om de inte känner för det.

Det är stort och ganska fantastiskt. Och jag har inte riktigt slutat förundras än.