Just nu flyter jag bara med. Jag har inget behov av att uttrycka, inget behov av att sätta på pränt. Tittar, lyssnar, läser och funderar men ansatsen att själv blanda korten till något eget infinner sig inte. Det är en märklig känsla, men inte alls obehagligt, att vara betraktaren.

Milt road av att detta verkar vara året då Alla Skaffar Barn. Vännerna, kollegorna, bloggarna, gamla nätbekantskaper som jag knappt växlat två ord med. De kan ha försökt länge eller nyss träffat rätt, men det är så många som är gravida just nu i min omgivning. Jag hoppas på lycka och välgång för dem alla, följer deras utveckling med stor spänning. Det är också praktiskt för mig personligen, en graviditet verkar förta behovet för de flesta att peta på mig och min frivilliga barnlöshet, vilket är ganska skönt.

Kanske borde jag börja sticka småbarnskläder?

Jag förutsätter att den här självpåtagna tystnaden är påväg att brytas nu. Det brukar ju vara så, det går upp och ner.
Jag skulle kunna berätta om påsken som jag spenderade hos min familj ute i skogen, utan internet och knappt täckning på mobilen. Jag begriper inte hur de klarar sig. Jag begriper inte hur jag klarade mig.
Jag har faktiskt tänkt tipsa den som inte läser min älskade om hans medverkan i senaste Knappnytt. Seriöst, hur coolt är inte det?
Jag hade tänkt skriva något om våren, om den varma luften och solen och hur de plötsligt luktar så gott. Men jag fick inte till det, och vad spelar det egentligen för roll.

Det mesta flyter. Jag beskrev mig själv som författare för första gången någonsin för ett tag sedan. Det kändes ovant, men samtidigt… bra.

Annonser