Phew, vad är det med sena kvällar nuförti’n egentligen? Jag borde sovit mycket och länge inatt, men icke. Kommer jag alltför sent i säng är det lögn att sova framåt lunch trots att jag skulle behöva. Knoppen lät mig ta en tupplur nu på eftermiddagen i alla fall, men jag känner mig ändå sliten.

Men då kan jag ju passa på och berätta om restaurangbesöket innan konserten igår. Vi gick till Murasaki, ett japanskt ställe vid Medborgarplatsen. De har en sushibar på nedervåningen som vi gärna tar take away från, och så en lite mer posh övervåning. Jag har aldrig varit på övervåningen, men lät mig villigt övertalas av min söte. Trerätters, där huvudrätten (…få se nu vad tusan hette det, sukiyaki?) tillagas av oss själva i en nedsänkning i bordet. Ovant för en stackars icke-japanofil som jag, men fantastiskt gott. Det är en trevlig lokal, och servicen är oklanderlig. Eller, den var oklanderlig till en början.

Vi blev vänligt och effektivt omhändertagna av en kvinna med asiatiskt utseende. Hon var suverän, faktiskt. Förklarade och hjälpte till och berättade gärna om både ditten och datten kring vår måltid, vänligt och effektivt. Efter en stund försvann hon dock bort och verkade ha huvudansvar för en annan del av lokalen, och kvar var en annan servitör, en man. Definitivt inte av asiatisk härkomst, men det är ju faktiskt inte viktigt i sammanhanget. Det viktiga i sammanhanget är istället att han verkade mer intresserad av borden runt oss. Det kom in ett fransktalande par, och jag kan förstå att han blev förtjust över att få öva sin egen franska. Men vi ville också bli uppmärksammade. Till slut väldigt mycket. Vår ursprungliga beskyddarinna kom då och då förbi, och det var tack vare henne som vi till slut fick vår dessert. Och sedan ville vi betala för oss och gå. Hallå, vi skulle ju faktiskt på den där konserten. Och nu började det bli bråttom. Ett flertal gånger fick vi se vår manlige servitör vända och försvinna innan han kom förbi vårt bord så att vi kunde påkalla hans uppmärksamhet. Vad göra, skulle vi gå fram och hugga tag i honom vid köksentrén? Från att ha blivit tilltittade av kvinnan mest hela tiden, med några minuters mellanrum, var vi lite oförberedda på den totala brist på intresse från hennes kollega. Efter en halvtimme lyckades vi äntligen få in notan, och det med benägen hjälp av kvinnan. Wow, liksom. Jag var tvärsur, inte minst för att vi nu insett att vi antagligen inte skulle hinna till Dragonforce kom upp på scen. Skulle vi hinna var det taxi som gällde, och detta var redan en lite för dyr kväll.

Jag lekte med tanken på att läxa upp vår inkompetente servitör, men så gör man ju inte. Eller, kan man det? Nä, jag vågar inte. Duh, jag är faktiskt svensk…
Men hur det nu blev så kom det sig så att när vi äntligen kunde gå därifrån så stötte vi ihop med servitören. Och jag stegade fram. ”Ursäkta, jag vill bara tala om att du lät oss vänta på att betala i en halvtimme.” Först förstod han nog inte vad jag menade, notan hade kommit inom fem minuter från det att vi bett om den faktiskt-så-det-så. Vojne, han kan inte ha fått gå någon kurs i kundbemötande. Man ska aldrig, aldrig gå i svaromål när en kund klagar. Var ödmjuk. Ger man mothugg retar man bara upp kunden ytterligare har jag fått höra, och kan nu bekräfta att så är det. Lyssna på vad jag säger när jag försöker tala om varför jag är missnöjd med dig, förihelvete. Sa jag inte…

Vi kom därifrån, jag skakade i hela kroppen men lugnade mig snart. Tog en taxi, och resten är som dom säger historia.

Jag kan faktiskt rekommendera Murasaki, både dess sushibardel, och övervåningen. Maten är fantastisk! Men var beredd på att kämpa för servicen om du får den manlige servitören.

Advertisements