Jag har varit på mitt första Aerobicspass. Ja kära nån…

Jag hade hellre hållit mig till min gamla hederliga sprattla-med-ben-och-armar-jympa, men nu var det aerobics som fanns att tillgå. Jag har ju jympat nu ända sedan innan nyår, jag är ingen dununge i F&S-världen längre. Hur annorlunda kan det vara, liksom?

Ganska, visade det sig.

Alltså, träningen som sådan är väldigt bekant, Friskis-rörelserna känns igen och så. Upplägget är lite annorlunda med längre stegkombinationer som är nog att förvilla vem som helst första gången, men mycket är som man kunde förvänta sig. Samma sorters hopp och skutt, men med lite annan inramning. Jag var förstås fullständigt bortkollrad inom tre minuter.

Det var lite ovant att ha en spegel som man kunde se sig själv i. Inte min föreställning om en avslappnad timme, det kan jag lova. Istället för att ha ledaren i mitten med alla andra runt omkring, så stod ledaren framme vid spegeln och instruerade. Det var i vanlig ordning rätt trångt, och när stegkombinationerna krävde att vi skulle förflytta oss mer än två steg åt sidan så gällde det att se upp så man hängde med massan för att inte bli nertrampad. I ring hade inte fungerat i den här lilla salen. Och det ska väl vara så när det är aerobics, lite dansklass-känsla. Vad vet jag.

Den största skillnaden, och den största besvikelsen för mig, var klientelet. Jag gillar annars att man på Friskis kan vara litegrann sådär som man är bara, rent allmänt. Särskilt jag som springer på bas-pass ser mest motionärer, inte många überspänniga testosteron-pojkar eller chica modellflickor. Man är aldrig sämst, det finns alltid någon som har sämre koordinationsförmåga och som orkar mindre. No biggie.

Inte här. På aerobics kryper innerstadsflickorna fram. De har inte tålamod med någon som råkar vifta dem i ansiktet eller tar ett steg åt fel håll då och då. De är spänstiga och och trådsmala, har märkeskläder självfallet och drar sig inte för att slänga föraktfulla blickar omkring sig. Gäsp. Jag har inget tålamod med människor som inte kan ta emot en ursäkt. Det vore trots allt förbaskat konstigt om jag hängde med felfritt första gången jag är där, eller hur?

Nåja. Flickan brevid mig avbröt sig flera gånger för att gå till spegeln på sidan och rätta till sminket. Huh, du har sminkat dig till träningen? Hur tänkte du nu? Det enda som saknades var svängande märkeshandväskor med tillhörande chihuahuor framstickande.

Men det var trots den purkna stämningen roligt. Alltså, faktiskt. Den unga ledaren var lagom peppig och verkade så vänlig och glad att jag inte kunde låta bli att tycka att det var kul, det lilla jag lyckades snappa upp och genomföra. Jag tror att jag inom ett par gånger borde kunna lära mig alla snurrar och vridningar, och det skulle vara riktigt roligt. Om jag bara kan hitta ett pass som inte är lika knökfullt så kan jag strunta helt i innerstadsbrudarna också. De kan man faktiskt vara utan.

Annonser